Cliobloggen

Skaramissalet

Skaramissalet, kallas en handskrift på latin i folio från 1100-talet som har funnits i Skara stift sedan medeltiden. Idag återstår bara cirka en åttondel av det ursprungliga omfånget (44 blad av ursprungliga 300), men tillräckligt mycket har bevarats för att kunna få fram relativt många uppgifter kring dess historia.

Missalet är idag i två volymer och förvaras på Stifts- och landsbiblioteket i Skara. Den ena delen är mycket vackert illuminerad. Efter fem års arbete publicerade 2006 nya forskningsrön kring handskriften i en utgåva betitlad: Skaramissalet. Studier, edition, översättning och faksimil av handskriften i Skara Stifts- och landsbibliotek. Utgivare var Stiftelsen Skaramissalet med prosten Johnny Hagberg som ordförande. Vetenskaplig redaktör var docenten Christer Pahlmblad som vid sin sida hade ett flertal specialforskare.

Mässboken innehåller gudstjänstordningar för tiden kring nuvarande palmsöndagen, 3–5 söndagarna efter påsk, Kristi himmelsfärdsdag, 6:e söndagen efter påsk och pingstveckan. Därtill finns de under hela året återkommande »fasta« partierna som Ära vare Gud, Helig, Helig, Helig, instiftelseorden och O Guds Lamm. Delar av ritualen för begravning och palmvigning ingår också. Skaramissalet innehållet såväl texter som noter.

Skaramissalet kallas ibland »Sveriges äldsta bok«. Påståendet får nämnas med en viss reservation. Det är ingen bok i vanlig mening utan en handskrift. När handskriften brukades fanns inget Sverige. Inte desto mindre ligger det ändå en del i påståendet. Denna »bok« är den som bevisligen funnit längst tid i vårt land.

Missalet togs ur bruk under 1200-talet då det redan ansågs föråldrat. Redan innan detta skedde hade ett flertal helgon som inte var aktuella för Skara stift tidigare strukits över. Inte minst genom att studera de strukna helgon kan man få många uppgifter och antaganden från vilket kyrklig tradition missalet härstammar och var det kan ha tillverkats. Ett sådant helgon är Swithun som dyrkades i England men också i Normandie. Nordfrankrike är ett av de områden som pekas ut som möjlig plats för tillverkning. Det skulle också stämma väl överens med de underbara, bevarade, Majestas och korsfästelsebilden som visar tydliga samstämmigheter med nordfranskt bokmåleri från denna tid.

Vid den dendrokronologiska undersökningen av volym II kunde det konstateras att trädet som pärmarna är tillverkade av fälldes med största sannolikhet i Skaratrakten efter 1264 (1264–1300). Det ligger nära till hands att tro att det var under Brynolf Algotssons episkopat (1278–1317) som missalet placerades i domkyrkans bibliotek för att bli referenslitteratur. Det förklarar också uppdelningen i två volymer, som på det viset blev mer lätthanterligt för studier, men obrukbara i den praktiska liturgin. Av detta missale har man sedan skurit pergamentsbitar för lagning av andra böcker. Pergamentet är daterat till 1150.

Uppskattningen av Skaramissalet har framförallt lyfts fram i modern tid. Den var en av dyrgriparna, som visades i Europarådets utställningar 1992–1993 i Paris och Köpenhamn om vikingar och korsfarare i Norden och Europa 800–1200.

Den konstvetenskapliga forskningen har framförallt gällt missalets samband med det västeuropeiska bokmåleriet under 1000-talet. Även den kyrkohistoriska forskningen har tagit del av missalets innehåll. En del forskningsresultat publicerades redan på 1940–1950-talen. Nya forskningsmetoder, inte minst ny teknik och tvärvetenskapliga synsätt har gjort att resultaten från utgåva 2006 har hjälpt oss att på ett betydligt djupare sätt komma Skaramissalet nära.

Utgåvan har bland annat överlämnats till Vatikanbiblioteket och visar på Skara stifts andliga tradition och historiska samhörighet med den katolska kyrkan. Utgåvan mottogs med stort intresse då något liknande inte fanns i bibliotekets samlingar.

 

Johnny Hagberg, ordförande i Skara stiftshistoriska sällskap och i Föreningen för Västgötalitteratur, håller i en omfattande bokutgivning och i en skriftserie med 90 utgivna volymer.

 

All lokalhistoria är ett stycke världshistoria

Min pappa flydde som sextonåring till Sverige i en liten överlastad båt från svenskön Ormsö i Estland, mitt under brinnande världskrig. Båten låg så djupt att man under överfarten fick spika ett extra varv bord kring relingen. Eftersom det var halv storm och vågorna slog in, så täcktes båten också med en presenning ute till havs. Efter ett och ett halvt dygn nåddes Stockholms skärgård, och vid midnatt tog man sig i land på Tistronskär nära Nämdö. Vänliga människor lät sällskapet – kvinnor, män och barn – inalles tio personer, övernatta i ett båthus och bjöd dem morgonen efter på hemlagad fisksoppa i solsken.

Sedan kom kustbevakningen, Ormsöborna avlusades i Sandhamn, hamnade i flyktingläger i Stockholm och slussades sedan ut till arbete på landsbygden. Större flykttransporter följde från Estland, och snart hade nittio procent av estlandssvenskarna lämnat sin hembygd. Kvar fanns bara enstaka gamlingar som vägrat ge upp sina hem, och i hagar och i skogen strövade övergiven boskap. Sorgsna pojkar, som tvångsrekryterats till Stalins och Hitlers arméer eller överlevt sibiriska arbetsläger, återvände så småningom hem till övergivna bygder, utan möjlighet att fortsätta till Sverige. Så försvann estlandssvenskarna.

Pappa berättade inte mycket om sin flykt och barndom, han levde i nuet och såg framåt. Men jag lyssnade till min farfars systrars historier om livet på Ormsö, om nazisters och stalinisters brutalitet, om fiske och jordbruk, om tsartiden och blöjbyten, om hur månen fick sina fläckar och om bästa sättet att döda en huggorm. Ormsö var en sagoö, gömd bakom järnridån. Men med tiden kom jag att undra: hur hamnade svenskarna där från början?

För några år sedan började jag på allvar intressera mig för hur den svenska bosättningen uppkommit i Estland. Meningarna har varit delade, förslagen om när svenskarna anlände har sträckt sig över mer än tusen år. Frågan om varifrån har också besvarats väldigt brett, där mer än hundra mil kust från Östsverige till Nyland pekats ut. I min forskning har jag haft en enastående tur, och nu  – jag vet att det här låter smått absurt –  verkar det möjligt att besvara frågan om tidpunkten på ett par veckor när, och ursprunget  med någon centimeters noggrannhet!

I min bok Biskopen och korståget 1206 berättar jag om hur det blev möjligt genom att leta reda på hittills försummade skriftliga källor, och dessutom de svenska kolonisternas övergivna byar i Sverige.  Det här har i sin tur gjort det möjligt att få en helt ny bild av Sverige och Östersjön under Sverker den yngres tid, där enskilda personer träder fram som verkliga människor, både bondkvinnor, bönder och barn, deras religiösa tro och vardagsarbetet på åkern och på havet. Vi kan besöka kolonisternas övervuxna ursprungshem i skogarna på Öland. Husgrunderna ligger kvar och det är möjligt att stiga in i rum som övergavs för mer än åttahundra år sedan. Det är en fantastisk känsla. Lika fantastiskt är det att det är möjligt att förstå enskilda makthavares handlingar och tankar, vilken ideologi som drev dem och hur de praktiskt gick till väga när hundratals bönder skulle flyttas över Östersjön och bosätta sig vid Estlands kuster.

Lunds ärkebiskop Andreas Sunesson, kung Sverker, jarlarna Jon och Birger Brosa, öselska hövdingar och historiens främste påve Innocentius III får skarpare konturer. Tidens syn på sexualitet, våld och religion blir tydlig.  Av bara farten får vi också en förklaring på den öländska Eketorpsborgens medeltida användning och märkliga försvinnande vid tiden för kung Sverkers son Johans korståg. Det estlandssvenska kolonisationsprojektet var en del av tidens korstågsvurm, där svenskar, danskar, tyskar, fransmän och italienare alla engagerade sig i Baltikums erövring och kristnande.  Åren 1196 till 1220 framstår som en mycket säregen och internationell epok i Nordens historia, och för mig har det varit ett enastående äventyr att delta i utforskningen av den.

Nu är mina gamla farfastrar döda sedan länge, men vore det inte för alla deras historier hade jag nog aldrig lockats att dyka ner i vad som tycktes vara en perifer historisk detalj i Europas utkant. Men historien om Ormsös bebyggande visade sig ha förgreningar över hela kontinenten, till Paris, Rom och ner i den bibliska historien kring Röda havet. Så är det nog alltid – all lokalhistoria är ett stycke världshistoria.

Jonathan Lindström

författare till Biskopen och korståget 1206

 

Massaker och maktkamp på Gotland

Visby 1361. Invasionen, som först utkom 2007, beskriver händelserna kring den danske kungen Valdemar Atterdags fälttåg mot Gotland. Boken kommer nu i nytryck efter att ha varit slutsåld under en längre tid. Syftet är att belysa den historiska bakgrunden till Gotlands mest välkända historiska händelse och samtidigt visa att det finns mer trovärdiga förklaringar till krigståget på ön detta år, än de vedertagna »sanningarna« om Valdemar Atterdags krav på tre tunnor guld och silver och om jungfrur som blev förrädare.

Redan för 25 år sedan ställde jag mig tvekande till att den berömda brandskattningen av Visby verkligen hade ägt rum, men min tvekan fick då inget stöd hos medeltidshistorikerna.

För tio år sedan började jag mer intensivt söka efter källmaterial. I svenska arkiv finns inte mycket att hämta, men helt tomt är det inte. I danska och tyska källor finns mer. Tillräckligt mycket material gick att sålla fram för att en trovärdig förklaring till invasionen kunde skymtas i belysning av de maktpolitiska förhållanden som rådde vid tiden.

Den historiska bakgrunden är inte lika romantisk som i sägnernas beskrivningar. Den handlar istället om politiska uppgörelser och om makt, inflytande och osämjor mellan nordens kungahus och andra makthavare. Handelsintressen i Östersjöregionen är en viktig orsak, där Hansan och hanseaternas beskyddare är aktörer, det handlar om svek släktingar emellan och om en dansk kung som till sitt sista andetag ville värna det Danmark han under sin tid vid makten lyckats rädda från total upplösning.

Gotland med Visbys internationella handel blev en viktig del i händelserna – en bricka där befolkningen utanför Hansestaden knappast var medvetna om det internationella rävspelet. Medvetna eller omedvetna ställde bönderna upp för att stoppa en överlägsen legoarmé. I tusental offrade de sina liv för att slippa hamna under nya herrar med betydligt högre skattekrav och hot om feodalvälde.

Verkligheten är väl så spännande som sägnerna. De höga herrarnas inbördes löften var inte mycket värda, allianser bröts på löpande band och under långa perioder under de första åren efter invasionen går det inte att fastställa vem som egentligen är öns innehavare.

Efter kriget behövde gutarna hitta en förklaring till varför just de drabbades och Visbys styrande behövde hitta en försonande bakgrund till sitt svek mot bönderna, som offrade sina liv utanför stadsmurens stängda och låsta portar den 27 juli 1361. Ett stort antal sägner växte fram som förklaring till hur detta blodbad kunde ske …

Historiska källor saknas alltså inte, men de måste främst sökas på andra håll än på Gotland. Men även öns bönder har lämnat viktiga ledtrådar till eftervärlden.

Visby 1361.Invasionen kan köpas på http://www.clio.se Den nya upplagan har kompletterats med några textavsnitt som sammanfattar den forskning kring fälttåget som skett sedan 2007.

Gun Westholm, fil lic i medeltidsarkeologi och tidigare 1:e antikvarie på Gotlands Museum

 

Ögonvittnen i Första världskriget

I bokprojektet Första världskriget utgör ögonvittnena en central del. Men det var först en bit in i skrivandet jag riktigt insåg möjligheten att täcka alla fronter med citat, vilket sedan också blev en viktig utmaning. Efterhand som arbetet fortskred kunde jag dessutom byta ut ett antal ögonvittnen när jag hittade bättre. Särskilt roligt var det att komplettera östfronten med ryska citat. Det lyckades med hjälp av en svensk god vän som befann sig i Moskva och studerade ryska. På ett av Moskvas större bibliotek lyckades han hitta de fåtal memoarer från första världskriget som finns, vilka han sedan översatte med hjälp av sina ryska lärare (byråkratin i den ryska biblioteksvärlden är värd en egen historia).

Sedan tidigare visste jag att det fanns relativt gott om svenskar som stred på olika fronter under första världskriget och sedan skrev ner sina minnen. Men det var ändå en aha-upplevelse att det fanns så många och att deras skildringar var så bra. Det ända problemet var att somliga var skrivna på ett ålderdomligt språk, vilket behövde moderniseras för att inte riskera att stöta bort ovana läsare.

Ibland tycker jag mig komma riktigt nära hur den generation som utkämpade kriget liknar vår i sina upplevelser, trots den annorlunda tekniknivån. Njut av hur en tysk krigskorrespondent fick följa med i ett spaningsflygplan på östfronten över den ryska gränsen 1914 och sedan beskrev dåtidens högteknologi:

»Framför mig, som intagit observatörsplatsen bakom en celluloidruta, susade propellern med ohygglig snabbhet. Ett darrande och dånande som jag kände i hela kroppen gick genom hela flygplanet som vacklade lätt. Med ett nytt smattrande och ett surrande bar det uppåt i den klara höstluften, först långsamt och sedan allt hastigare och hastigare.«

Idag skulle ett reportage om en flygtur i en Gripen gett en liknande känsla av fart och kraft. En annan förhoppning jag hade var att mångfalden av ögonvittnen i sig skulle ge en bild av hela kriget. Genom att låta soldater, flygare, sjömän, meniga, generaler och civila komma till tals och skildra så många olika delar av kriget som möjligt hoppas jag förmedla detta krigs komplexitet. Det handlar faktiskt om mer än bara västfronten – och även den går att belysa på ett omväxlande sätt. Man kan krypa i den i mörker, se den från luften, anfalla den eller försvara sig.

Det var också spännande att hitta nya fronter och detaljer som jag inte kände till. Att exempelvis förstå Serbiens roll och hur operationerna hängde ihop på Balkan, turkarnas folkmord och britternas motsägelsefulla löften till araber och judar avseende Palestinas framtid är verkligen intressant. En annan aha-upplevelse var att på allvar tränga in i huvudaktörernas agerande. Det är först när detaljerna faller på plats och man kan jämföra generalernas våndor man förstår hur svårt och komplext kriget faktiskt var. Med facit i hand är det lätt att tycka de borde gjort annorlunda. Men det syns också tydligt hur de ansvariga ledarna brottades med nästan omöjliga uppgifter: den tyska ledningens tveksamhet inför ett utökat ubåtskrig och dragkampen mellan de som ville försöka avgöra kriget på väst- respektive östfronten, de franska generalernas besatthet av att återta sitt förlorade territorium och britternas problem med att få resurserna att räcka till alla olika fronter. Sammantaget är det genom att läsa ögonvittnena och förstå ledande aktörers problem som man bäst får en insikt i detta intressanta världskrig.

Marco Smedberg

militärhistoriker och ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademien

Överraskande guldgubbar i Västra Vång

Alla vetenskaper bjuder på överraskningar. Upptäckter som helt eller delvis förändrar synen på något. Så är det även inom arkeologin. Nya undersökningar leder till att arkeologerna måste revidera tidigare uppfattningar och ibland till och med skriva om historien. Inte sällan sker upptäckterna av en ren slump. När en ny motorväg ska dras fram avtäcks ett tidigare osynligt, forntida landskap med hus, åkrar och gravplatser som legat dolt i den odlade åkermarken. Eller så gör en privatperson ett oväntat fynd vid trädgårdsarbete.

Ett av 2013 års mer sensationella fynd kom fram på det sättet: guldgubbarna i Västra Vång i Blekinge. Men egentligen var det inte helt oväntat att arkeologerna skulle göra spännande fynd på den här platsen. Redan på 1800-talet hade ett stort vikingatida skattfynd, den så kallade Johanneshus-skatten, hittats i närområdet. Skatten innehåller mängder av silverföremål och visar att det under vikingatiden rått ett visst välstånd i området. Den indikerar också att det på platsen bott en aristokratisk släkt eller familj.

För ett drygt tiotal år sedan gjordes dessutom ett annat märkligt fynd där: en liten byst av brons hittades i samband med att en vattenledning lades ner. Då framkom också omfattande lämningar efter hantverk samt en mängd järnföremål. Bysten är spännande ur många synvinklar. Inte minst betydelsefullt är att formspråket tyder på keltiskt inflytande. I samma riktning pekar även den halsring som den avbildade mannen bär. Bysten dateras till århundradena runt Kristi födelse.

Men tillbaka till guldgubbarna som fick ett sådant mediagenomslag. 2013 fick arkeologerna möjlighet att återvända till kullen vid Västra Vång. Och resultaten lät inte vänta på sig. Ytterligare byster hittades, såväl provinsialromerska som mer lokala eller keltisktinspirerade. Men inte nog med det. I myllan hittades också en mängd tunna guldbleck med olika motiv. Sedan 1700-talet har sådana figurbleck gått under benämningen guldgubbar i litteraturen. Och än i dag behåller vi arkeologer namnet trots att vi numera vet att det finns såväl män, kvinnor, barn, par, som djur bland dessa guldgubbar. Guldgubbarna är ungefär stora som en tumnagel och tillverkade av väldigt tunt guldbleck. Trots sin litenhet bär de alla bilder som är mycket detaljerade. Figurernas kläder är till exempel återgivna in till minsta plagg och frisyrerna är så väl avbildade att de skulle kunna fungera som modeller för en modern frisör.

Guldgubbar har hittats över stora delar av södra och mellersta Skandinavien. Oftast är fyndplatserna någon form av centralplats såsom Uppåkra i Skåne, Helgö i Mälaren, Slöinge i Halland, och Sorte Muld på Bornholm etc. Men guldgubbarna hittas inte osystematiskt spridda på de här platserna. Tvärtom. I allmänhet är fynden koncentrerade till det som en gång varit den mest betydelsefulla byggnad på centralplatsen: hallen där stormannen residerade och där han och hans familj tog emot och underhöll sina gäster. Eftersom många av guldgubbarna hittats i anslutning till de stolpar som en gång burit upp taken kan de ha varit monterade på stolparna. Möjligen som en form av förgyllning.

Vad guldgubbarna egentligen avbildar är något som debatterats hett. Skildrar de ett heligt bröllop (parfigurerna)? Eller visar de dåtidens aristokrater som uppträder som gudar? Eller är de i själva verket avbildningar av de gudar som man trodde på? Eller är de en form av tempelmynt? Eller kanske en form av juridiska dokument? Vi lär aldrig få veta helt säkert. Men en sak är säker: de hittas uteslutande i miljöer som kan kallas aristokratiska och är därför i sig en indikation på närvaron av en överklass.

I Västra Vång tycker jag själv att en mycket intressant aspekt på guldgubbarna är att många av motiven visar släktskap med andra nordiska guldgubbar. Några är till och med identiska med guldgubbar som hittats i Eketorps borg på Öland. Men, och det är det som i mina ögon är så intressant, det finns också en grupp som visar helt klart lokala drag. Det antyder att de är tillverkade på platsen.  Sett i det ljuset tycker jag att Västra Vång blir ännu mer spännande för då blir det frågan om en plats som för det första har haft en mycket lång kontinuitet vad gäller makt (som till och med sträcker sig långt in i historisk tid). För det andra har de som bott där haft vittgående kontakter under hela den här tiden och haft förmåga att följa med i tidens strömningar och omsatt de främmande impulser som nådde dem i något originellt och särpräglat trots att det i övrigt ansluter sig till något överregionalt. Intressant! Jag hoppas vi får höra mycket mer om Västra Vång i framtiden.  Det vill i alla fall jag göra.

Kent Andersson

docent i arkeologi och författare till I skuggan av Rom

Syntetikerns eftertankar

Skriva först och fundera sedan låter som en bakvänd ordning. Och det är det säkert i hög grad. Visst var det så att jag tänkte ut en struktur för volymen om Sveriges stormaktstid i nyligen kompletta Sveriges historia (Sveriges historia band 4). Allt annat är otänkbart om man vill ha en lycklig målgång. Men som det nu brukar bli i mitt fall arbetade jag under stark tidspress och måste ägna tankarna mer åt vad jag skulle skriva än vad jag egentligen höll på med. Först efteråt har det senare slaget av tankar gjort sig starkt påminda. De har valt att komma ut som ett tvång, två krav och ett par nyttor.

Syntes var ordet som anmälde sig – det var vad jag hade skrivit. Jag ville att den skulle kunna läsas av en historieintresserad allmänhet samtidigt som den förhoppningsvis gav särskilt mina yngre kollegor något att bita i, ta spjärn mot och rent av finna värt att plocka sönder. I den lyckade syntesen materialiseras det matematiska miraklet två plus två blir fem. Den som vill få till en syntes som är någonting mer än bara delarnas summa tvingas att reflektera över sin helhetssyn. Hur hänger allt ihop, vad är drivkrafterna som får samhället att förändras? Annorlunda sagt var fanns motorn, hur såg den ut och vad drev den fram?

I rollen som syntetiker måste historikern förhålla sig till viktiga teoribildningar inom de fält där han eller hon rör sig, ta sig en funderare på sin historiesyn och sätta sig in i hur människor i det förflutna kan tänkas ha tänkt. Det här betyder att den som skriver en syntes också skriver in sig själv i texten. Min berättelse om Sveriges historia 1600–1721 är följaktligen i hög grad en berättelse om mig själv – ett preliminärt bokslut över mitt möte med en väsentlig bit svensk historia. Det här betyder inte att den skulle vara sällsynt osaklig, bara att det ofrånkomligen är just på det sättet att författaren färgar av sig på verket. Så välkommen till min värld, bästa läsare!

Att sammanställa en berättelse om en hel epok utgående från modern forskning ställer krav på en extensiv inläsning, det gäller att inte stanna upp vid historikerna utan att också läsa och lära av arkeologer, konstvetare eller litteraturforskare (med flera). Olycksfall i arbetet är oundvikliga. Historikern förstår kanske inte alltid hur konstvetaren tänker och arbetar och hur man än läser förblir också väsentliga bidrag till forskningen obeaktade. Det är på det hela taget imponerande hur mycket forskning det finns om svensk stormaktstid – och mängden blir avsevärt större om man råkar kunna läsa finska. Jag fick läsa om allt från adliga anvapen och nattliga begravningar till att getter och kor gnagde gräs med olikartade ekologiska konsekvenser eller att tobak ansåg nyttig för andningen och bra mot inälvsmaskar.

En omfattande inläsning utmynnar lätt i intrycket att ens förvirring nått om inte högre så åtminstone nya plan. Men det duger inte att förse läsaren med ett smörgåsbord av uppfattningar och tolkningar och stanna där. Det vore att lämna läsaren i sticket. Författaren av en god syntes ger läsaren en god inblick i vilka alternativen är men kommer likväl inte undan kravet att ta ställning.

Jag hade också – insåg jag rent av medan jag skrev – nytta av att granska förhållandena ur olika perspektiv. Det var bland annat lärorikt för mig att ta del av hur de återkommande dansk-svenska krigen behandlades utöver i svensk också dansk historieforskning. Svensk stormaktstid såg annorlunda ut ur ett baltiskt perspektiv (så missa inte paret Tarkiainens välskrivna Provinsen bortom havet om Estlands svenska historia 1561–1710!). Och då jag granskade historien utgående från min hemstad Åbo var det lätt att konstatera att drottning Kristina inte missade huvudet på spiken då hon framhöll att hennes Sverige var fyrkantigt till formen.

En annan nytta är åldern, det är inte så tokigt att ha en hel del forskarår bakom sig då man skriver en syntes. Det är förvisso nyttigt och lärorikt att få möjligheten också som ung (jag medverkade i en Finlands historia i början på 1990-talet med en text om perioden 1617–1721) , men trots att det mesta försvinner ur minnet ackumuleras ändå någonting i hjärnan av allt det man läser genom åren. Humanister växer långsamt och blommar sent, verkar det som.

Det finns tydligen en sanning i Samuel Johnsons sentens ”What is written without effort is in general read without pleasure”. Att den enes skrivmöda bäddar för den andres läsglädje är något jag påmindes om för en kort tid sedan i en recension av min volym av Sveriges historia i en finskspråkig facktidskrift. Särskilt kapitlet om ekonomin upplevde jag som en intellektuell utmaning på gränsen till vad jag klarar av att skriva, och att det inte blev så bra som det borde ha blivit har jag varit fast övertygad om. Men det visade sig vara inte minst det som recensenten uppskattade, samtidigt som sådant jag uppfattar vara mer av ”mammas gata” för mig i svensk stormaktstid inte engagerade henne i så mycket mer än en artig gäspning!

Nils Erik Villstrand

professor i  nordisk historia vid Åbo akademi

 

»Två akter i ett drama«

Min farmor (född 1914) bodde i ett land som under andra världskriget leddes av statsminister Per Albin Hanson. Hon betraktade honom emellertid inte som en landsfader, men däremot talade hon vitt och brett om hur Gustav Vasa hade haft den rollen i Sverige på 1500-talet. Han hade kastat ut den elake dansken – »tyrannen Kristian«, initiativtagaren till Stockholms blodbad – och styrde sedan självuppoffrande ett tacksamt Sverige. Vasaloppet var en självklar del av den historien.

Min farmor var inte vidare historieintresserad, men bilden av Gustav Vasa som en landsfader satt som gjuten i hennes sinne. Det fanns inte ett historieverk i världen (läs: Sverige) som skulle ha kunnat ändrat på detta. Möjligen, möjligen, men här tvingas jag lämna en brasklapp, skulle band tre i Norstedts Sveriges historia 1350–1600 ha kunnat få henne att ändra åsikt.

Bilden av den självuppoffrande kungen har i modern tid nyanserats och kritiserats. 1500-talet utgjorde starten på det som historikerna brukar benämna »den tidigmoderna staten«. Det var en tid som kännetecknades av starka härskare som styrde med våldsamma metoder. De centraliserade förvaltning och domstolsväsen, tog kontroll över kyrkan genom reformationen och monopoliserade det offentliga våldet. Brutalt kastade dessa nya härskare bort den gamla tidens ordning. Gustav Vasa tillhörde denna kategori regenter.

Gustav Vasa förstod skickligt att få det han ville och när hinder uppstod tvekade han inte att använda sig av rena maffiametoder. Han tvingade Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna), änka efter Sten Sture d. ä., att öppet ta avstånd från sin son Nils, den så kallade »Daljunkern«, och dömde honom därmed till en säker död – han avrättades i Rostock 1528. Inte heller tvekade han att bryta avtal, ljuga och rent av att mörda för att nå sina politiska mål. Med största sannolikhet var det på direkt order av Gustav Vasa som Ture Jönsson (Tre Rosor) mördades 1532 i Kungälv; adelsmannen, som tidigare dristat sig till att öppet opponera sig mot kungen, hittades halshuggen på gatan.

Men kung Gösta var även en man med visioner, vilka sträckte sig längre än till närmaste politiska opponent och personliga fiende. Han ville förändra Sverige. Under Gustav Vasas tid vid makten (1523–1560) centraliserades styret av Sverige genom en effektivisering av förvaltningen. Samtidigt etablerades ett kameralt system i vilket fogdarna spelade en central roll i kommunikationen med rikets undersåtar. Fogdarna skulle inte bara ta upp skatter, utan också lyssna på klagomål från allmogen, agera polis och överlag tjäna som kungens förlängda arm och bepansrade näve ute i byarna.

Trots sina visioner och kungagärningar var ändå Gustav Vasa en relativt enkel man – han var inte född kunglig, utan hade tagit makten. För många europeiska furstar förblev han därför en usurpator och en märklig uppkomling, en knekt i den kungliga europeiska storfamiljen, oavsett vad han åstadkom på hemmaplan. Genom hela sitt liv förblev han i många avseenden en adelsjunker från Uppland som skötte sitt rike på samma sätt som en storman administrerade sitt gods.

Gustav Vasa lämnade ett mäktigt arv efter sig. Vid begravningen, genom de många och högtidliga talen, blev Gustav Vasa den Pater Patriae, landsfader, som vi känner igen från historieböckerna, och som min farmor tog till sig. Det var en propagandakupp iscensatt av kungen själv.

Men detta band av Sveriges historia handlar om så mycket mer än enbart en kung och hans gärningar på 1500-talet; det beskriver ett samhälle i förvandling under cirka 250 år. Som »två akter i ett drama«, (för att citera Dick Harrison, huvudredaktör för hela verket och medförfattare i band 3) berättas om senmedeltidens övergång i Vasatiden. År 1350 slog digerdöden till i Sverige och skapade den värsta demografiska, ekonomiska och politiska nedgång som vårt land har upplevt. Det tog flera generationer för samhället att återhämta sig. Grunden för det nya politiska och sociala system som präglade 1500-talet hade således sina historiska rötter i senmedeltidens agrara kris och demografiska återhämtningar på 1400. Starka personligheter som Karl Knutsson (Bonde), mannen som var svensk kung tre gånger, de båda riksföreståndarna Sten Sture d. ä. och Svante Nilsson dyker tillsammans med många andra upp i den senmedeltida historien, inte som bleka förelöpare till Gustav Vasa utan på sina egna färgstarka villkor.

Det hade varit med glädje som jag överlämnat boken till min farmor, om hon hade levat. Inte primärt för att rätta hennes historiska okunskap, nej, utan av stolthet över att ha fått medverka i Norstedts åttabandsverk Sveriges historia. Jag är övertygad om att hon hade låtit boken ligga framme väl synlig för alla besökare. Till dem som undrat skulle hon ha förklarat: »Det är mitt barnbarn som har skrivit den, tillsammans med Dick Harrison, ni vet, han som vann På Spåret, de kan allt om senmedeltiden, reformationen och Gustav Vasa. Visste ni till exempel att han aldrig åkte Vasaloppet? Och någon landsfader var han då rakt inte!«.

Bo Eriksson

fil. dr i historia vid Stockholms universitet

Fyll i din emailadress och klicka på »Följ Cliobloggen«, så får du uppdateringar

Twitter-uppdateringar

Fel: Twitter svarade inte. Vänta några minuter och uppdatera den här sidan.

Clio – historiska nyheter

Cliotidningen