Cliobloggen

Skaramissalet

Skaramissalet, kallas en handskrift på latin i folio från 1100-talet som har funnits i Skara stift sedan medeltiden. Idag återstår bara cirka en åttondel av det ursprungliga omfånget (44 blad av ursprungliga 300), men tillräckligt mycket har bevarats för att kunna få fram relativt många uppgifter kring dess historia.

Missalet är idag i två volymer och förvaras på Stifts- och landsbiblioteket i Skara. Den ena delen är mycket vackert illuminerad. Efter fem års arbete publicerade 2006 nya forskningsrön kring handskriften i en utgåva betitlad: Skaramissalet. Studier, edition, översättning och faksimil av handskriften i Skara Stifts- och landsbibliotek. Utgivare var Stiftelsen Skaramissalet med prosten Johnny Hagberg som ordförande. Vetenskaplig redaktör var docenten Christer Pahlmblad som vid sin sida hade ett flertal specialforskare.

Mässboken innehåller gudstjänstordningar för tiden kring nuvarande palmsöndagen, 3–5 söndagarna efter påsk, Kristi himmelsfärdsdag, 6:e söndagen efter påsk och pingstveckan. Därtill finns de under hela året återkommande »fasta« partierna som Ära vare Gud, Helig, Helig, Helig, instiftelseorden och O Guds Lamm. Delar av ritualen för begravning och palmvigning ingår också. Skaramissalet innehållet såväl texter som noter.

Skaramissalet kallas ibland »Sveriges äldsta bok«. Påståendet får nämnas med en viss reservation. Det är ingen bok i vanlig mening utan en handskrift. När handskriften brukades fanns inget Sverige. Inte desto mindre ligger det ändå en del i påståendet. Denna »bok« är den som bevisligen funnit längst tid i vårt land.

Missalet togs ur bruk under 1200-talet då det redan ansågs föråldrat. Redan innan detta skedde hade ett flertal helgon som inte var aktuella för Skara stift tidigare strukits över. Inte minst genom att studera de strukna helgon kan man få många uppgifter och antaganden från vilket kyrklig tradition missalet härstammar och var det kan ha tillverkats. Ett sådant helgon är Swithun som dyrkades i England men också i Normandie. Nordfrankrike är ett av de områden som pekas ut som möjlig plats för tillverkning. Det skulle också stämma väl överens med de underbara, bevarade, Majestas och korsfästelsebilden som visar tydliga samstämmigheter med nordfranskt bokmåleri från denna tid.

Vid den dendrokronologiska undersökningen av volym II kunde det konstateras att trädet som pärmarna är tillverkade av fälldes med största sannolikhet i Skaratrakten efter 1264 (1264–1300). Det ligger nära till hands att tro att det var under Brynolf Algotssons episkopat (1278–1317) som missalet placerades i domkyrkans bibliotek för att bli referenslitteratur. Det förklarar också uppdelningen i två volymer, som på det viset blev mer lätthanterligt för studier, men obrukbara i den praktiska liturgin. Av detta missale har man sedan skurit pergamentsbitar för lagning av andra böcker. Pergamentet är daterat till 1150.

Uppskattningen av Skaramissalet har framförallt lyfts fram i modern tid. Den var en av dyrgriparna, som visades i Europarådets utställningar 1992–1993 i Paris och Köpenhamn om vikingar och korsfarare i Norden och Europa 800–1200.

Den konstvetenskapliga forskningen har framförallt gällt missalets samband med det västeuropeiska bokmåleriet under 1000-talet. Även den kyrkohistoriska forskningen har tagit del av missalets innehåll. En del forskningsresultat publicerades redan på 1940–1950-talen. Nya forskningsmetoder, inte minst ny teknik och tvärvetenskapliga synsätt har gjort att resultaten från utgåva 2006 har hjälpt oss att på ett betydligt djupare sätt komma Skaramissalet nära.

Utgåvan har bland annat överlämnats till Vatikanbiblioteket och visar på Skara stifts andliga tradition och historiska samhörighet med den katolska kyrkan. Utgåvan mottogs med stort intresse då något liknande inte fanns i bibliotekets samlingar.

 

Johnny Hagberg, ordförande i Skara stiftshistoriska sällskap och i Föreningen för Västgötalitteratur, håller i en omfattande bokutgivning och i en skriftserie med 90 utgivna volymer.

 

All lokalhistoria är ett stycke världshistoria

Min pappa flydde som sextonåring till Sverige i en liten överlastad båt från svenskön Ormsö i Estland, mitt under brinnande världskrig. Båten låg så djupt att man under överfarten fick spika ett extra varv bord kring relingen. Eftersom det var halv storm och vågorna slog in, så täcktes båten också med en presenning ute till havs. Efter ett och ett halvt dygn nåddes Stockholms skärgård, och vid midnatt tog man sig i land på Tistronskär nära Nämdö. Vänliga människor lät sällskapet – kvinnor, män och barn – inalles tio personer, övernatta i ett båthus och bjöd dem morgonen efter på hemlagad fisksoppa i solsken.

Sedan kom kustbevakningen, Ormsöborna avlusades i Sandhamn, hamnade i flyktingläger i Stockholm och slussades sedan ut till arbete på landsbygden. Större flykttransporter följde från Estland, och snart hade nittio procent av estlandssvenskarna lämnat sin hembygd. Kvar fanns bara enstaka gamlingar som vägrat ge upp sina hem, och i hagar och i skogen strövade övergiven boskap. Sorgsna pojkar, som tvångsrekryterats till Stalins och Hitlers arméer eller överlevt sibiriska arbetsläger, återvände så småningom hem till övergivna bygder, utan möjlighet att fortsätta till Sverige. Så försvann estlandssvenskarna.

Pappa berättade inte mycket om sin flykt och barndom, han levde i nuet och såg framåt. Men jag lyssnade till min farfars systrars historier om livet på Ormsö, om nazisters och stalinisters brutalitet, om fiske och jordbruk, om tsartiden och blöjbyten, om hur månen fick sina fläckar och om bästa sättet att döda en huggorm. Ormsö var en sagoö, gömd bakom järnridån. Men med tiden kom jag att undra: hur hamnade svenskarna där från början?

För några år sedan började jag på allvar intressera mig för hur den svenska bosättningen uppkommit i Estland. Meningarna har varit delade, förslagen om när svenskarna anlände har sträckt sig över mer än tusen år. Frågan om varifrån har också besvarats väldigt brett, där mer än hundra mil kust från Östsverige till Nyland pekats ut. I min forskning har jag haft en enastående tur, och nu  – jag vet att det här låter smått absurt –  verkar det möjligt att besvara frågan om tidpunkten på ett par veckor när, och ursprunget  med någon centimeters noggrannhet!

I min bok Biskopen och korståget 1206 berättar jag om hur det blev möjligt genom att leta reda på hittills försummade skriftliga källor, och dessutom de svenska kolonisternas övergivna byar i Sverige.  Det här har i sin tur gjort det möjligt att få en helt ny bild av Sverige och Östersjön under Sverker den yngres tid, där enskilda personer träder fram som verkliga människor, både bondkvinnor, bönder och barn, deras religiösa tro och vardagsarbetet på åkern och på havet. Vi kan besöka kolonisternas övervuxna ursprungshem i skogarna på Öland. Husgrunderna ligger kvar och det är möjligt att stiga in i rum som övergavs för mer än åttahundra år sedan. Det är en fantastisk känsla. Lika fantastiskt är det att det är möjligt att förstå enskilda makthavares handlingar och tankar, vilken ideologi som drev dem och hur de praktiskt gick till väga när hundratals bönder skulle flyttas över Östersjön och bosätta sig vid Estlands kuster.

Lunds ärkebiskop Andreas Sunesson, kung Sverker, jarlarna Jon och Birger Brosa, öselska hövdingar och historiens främste påve Innocentius III får skarpare konturer. Tidens syn på sexualitet, våld och religion blir tydlig.  Av bara farten får vi också en förklaring på den öländska Eketorpsborgens medeltida användning och märkliga försvinnande vid tiden för kung Sverkers son Johans korståg. Det estlandssvenska kolonisationsprojektet var en del av tidens korstågsvurm, där svenskar, danskar, tyskar, fransmän och italienare alla engagerade sig i Baltikums erövring och kristnande.  Åren 1196 till 1220 framstår som en mycket säregen och internationell epok i Nordens historia, och för mig har det varit ett enastående äventyr att delta i utforskningen av den.

Nu är mina gamla farfastrar döda sedan länge, men vore det inte för alla deras historier hade jag nog aldrig lockats att dyka ner i vad som tycktes vara en perifer historisk detalj i Europas utkant. Men historien om Ormsös bebyggande visade sig ha förgreningar över hela kontinenten, till Paris, Rom och ner i den bibliska historien kring Röda havet. Så är det nog alltid – all lokalhistoria är ett stycke världshistoria.

Jonathan Lindström

författare till Biskopen och korståget 1206

 

Massaker och maktkamp på Gotland

Visby 1361. Invasionen, som först utkom 2007, beskriver händelserna kring den danske kungen Valdemar Atterdags fälttåg mot Gotland. Boken kommer nu i nytryck efter att ha varit slutsåld under en längre tid. Syftet är att belysa den historiska bakgrunden till Gotlands mest välkända historiska händelse och samtidigt visa att det finns mer trovärdiga förklaringar till krigståget på ön detta år, än de vedertagna »sanningarna« om Valdemar Atterdags krav på tre tunnor guld och silver och om jungfrur som blev förrädare.

Redan för 25 år sedan ställde jag mig tvekande till att den berömda brandskattningen av Visby verkligen hade ägt rum, men min tvekan fick då inget stöd hos medeltidshistorikerna.

För tio år sedan började jag mer intensivt söka efter källmaterial. I svenska arkiv finns inte mycket att hämta, men helt tomt är det inte. I danska och tyska källor finns mer. Tillräckligt mycket material gick att sålla fram för att en trovärdig förklaring till invasionen kunde skymtas i belysning av de maktpolitiska förhållanden som rådde vid tiden.

Den historiska bakgrunden är inte lika romantisk som i sägnernas beskrivningar. Den handlar istället om politiska uppgörelser och om makt, inflytande och osämjor mellan nordens kungahus och andra makthavare. Handelsintressen i Östersjöregionen är en viktig orsak, där Hansan och hanseaternas beskyddare är aktörer, det handlar om svek släktingar emellan och om en dansk kung som till sitt sista andetag ville värna det Danmark han under sin tid vid makten lyckats rädda från total upplösning.

Gotland med Visbys internationella handel blev en viktig del i händelserna – en bricka där befolkningen utanför Hansestaden knappast var medvetna om det internationella rävspelet. Medvetna eller omedvetna ställde bönderna upp för att stoppa en överlägsen legoarmé. I tusental offrade de sina liv för att slippa hamna under nya herrar med betydligt högre skattekrav och hot om feodalvälde.

Verkligheten är väl så spännande som sägnerna. De höga herrarnas inbördes löften var inte mycket värda, allianser bröts på löpande band och under långa perioder under de första åren efter invasionen går det inte att fastställa vem som egentligen är öns innehavare.

Efter kriget behövde gutarna hitta en förklaring till varför just de drabbades och Visbys styrande behövde hitta en försonande bakgrund till sitt svek mot bönderna, som offrade sina liv utanför stadsmurens stängda och låsta portar den 27 juli 1361. Ett stort antal sägner växte fram som förklaring till hur detta blodbad kunde ske …

Historiska källor saknas alltså inte, men de måste främst sökas på andra håll än på Gotland. Men även öns bönder har lämnat viktiga ledtrådar till eftervärlden.

Visby 1361.Invasionen kan köpas på http://www.clio.se Den nya upplagan har kompletterats med några textavsnitt som sammanfattar den forskning kring fälttåget som skett sedan 2007.

Gun Westholm, fil lic i medeltidsarkeologi och tidigare 1:e antikvarie på Gotlands Museum

 

Ögonvittnen i Första världskriget

I bokprojektet Första världskriget utgör ögonvittnena en central del. Men det var först en bit in i skrivandet jag riktigt insåg möjligheten att täcka alla fronter med citat, vilket sedan också blev en viktig utmaning. Efterhand som arbetet fortskred kunde jag dessutom byta ut ett antal ögonvittnen när jag hittade bättre. Särskilt roligt var det att komplettera östfronten med ryska citat. Det lyckades med hjälp av en svensk god vän som befann sig i Moskva och studerade ryska. På ett av Moskvas större bibliotek lyckades han hitta de fåtal memoarer från första världskriget som finns, vilka han sedan översatte med hjälp av sina ryska lärare (byråkratin i den ryska biblioteksvärlden är värd en egen historia).

Sedan tidigare visste jag att det fanns relativt gott om svenskar som stred på olika fronter under första världskriget och sedan skrev ner sina minnen. Men det var ändå en aha-upplevelse att det fanns så många och att deras skildringar var så bra. Det ända problemet var att somliga var skrivna på ett ålderdomligt språk, vilket behövde moderniseras för att inte riskera att stöta bort ovana läsare.

Ibland tycker jag mig komma riktigt nära hur den generation som utkämpade kriget liknar vår i sina upplevelser, trots den annorlunda tekniknivån. Njut av hur en tysk krigskorrespondent fick följa med i ett spaningsflygplan på östfronten över den ryska gränsen 1914 och sedan beskrev dåtidens högteknologi:

»Framför mig, som intagit observatörsplatsen bakom en celluloidruta, susade propellern med ohygglig snabbhet. Ett darrande och dånande som jag kände i hela kroppen gick genom hela flygplanet som vacklade lätt. Med ett nytt smattrande och ett surrande bar det uppåt i den klara höstluften, först långsamt och sedan allt hastigare och hastigare.«

Idag skulle ett reportage om en flygtur i en Gripen gett en liknande känsla av fart och kraft. En annan förhoppning jag hade var att mångfalden av ögonvittnen i sig skulle ge en bild av hela kriget. Genom att låta soldater, flygare, sjömän, meniga, generaler och civila komma till tals och skildra så många olika delar av kriget som möjligt hoppas jag förmedla detta krigs komplexitet. Det handlar faktiskt om mer än bara västfronten – och även den går att belysa på ett omväxlande sätt. Man kan krypa i den i mörker, se den från luften, anfalla den eller försvara sig.

Det var också spännande att hitta nya fronter och detaljer som jag inte kände till. Att exempelvis förstå Serbiens roll och hur operationerna hängde ihop på Balkan, turkarnas folkmord och britternas motsägelsefulla löften till araber och judar avseende Palestinas framtid är verkligen intressant. En annan aha-upplevelse var att på allvar tränga in i huvudaktörernas agerande. Det är först när detaljerna faller på plats och man kan jämföra generalernas våndor man förstår hur svårt och komplext kriget faktiskt var. Med facit i hand är det lätt att tycka de borde gjort annorlunda. Men det syns också tydligt hur de ansvariga ledarna brottades med nästan omöjliga uppgifter: den tyska ledningens tveksamhet inför ett utökat ubåtskrig och dragkampen mellan de som ville försöka avgöra kriget på väst- respektive östfronten, de franska generalernas besatthet av att återta sitt förlorade territorium och britternas problem med att få resurserna att räcka till alla olika fronter. Sammantaget är det genom att läsa ögonvittnena och förstå ledande aktörers problem som man bäst får en insikt i detta intressanta världskrig.

Marco Smedberg

militärhistoriker och ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademien

Överraskande guldgubbar i Västra Vång

Alla vetenskaper bjuder på överraskningar. Upptäckter som helt eller delvis förändrar synen på något. Så är det även inom arkeologin. Nya undersökningar leder till att arkeologerna måste revidera tidigare uppfattningar och ibland till och med skriva om historien. Inte sällan sker upptäckterna av en ren slump. När en ny motorväg ska dras fram avtäcks ett tidigare osynligt, forntida landskap med hus, åkrar och gravplatser som legat dolt i den odlade åkermarken. Eller så gör en privatperson ett oväntat fynd vid trädgårdsarbete.

Ett av 2013 års mer sensationella fynd kom fram på det sättet: guldgubbarna i Västra Vång i Blekinge. Men egentligen var det inte helt oväntat att arkeologerna skulle göra spännande fynd på den här platsen. Redan på 1800-talet hade ett stort vikingatida skattfynd, den så kallade Johanneshus-skatten, hittats i närområdet. Skatten innehåller mängder av silverföremål och visar att det under vikingatiden rått ett visst välstånd i området. Den indikerar också att det på platsen bott en aristokratisk släkt eller familj.

För ett drygt tiotal år sedan gjordes dessutom ett annat märkligt fynd där: en liten byst av brons hittades i samband med att en vattenledning lades ner. Då framkom också omfattande lämningar efter hantverk samt en mängd järnföremål. Bysten är spännande ur många synvinklar. Inte minst betydelsefullt är att formspråket tyder på keltiskt inflytande. I samma riktning pekar även den halsring som den avbildade mannen bär. Bysten dateras till århundradena runt Kristi födelse.

Men tillbaka till guldgubbarna som fick ett sådant mediagenomslag. 2013 fick arkeologerna möjlighet att återvända till kullen vid Västra Vång. Och resultaten lät inte vänta på sig. Ytterligare byster hittades, såväl provinsialromerska som mer lokala eller keltisktinspirerade. Men inte nog med det. I myllan hittades också en mängd tunna guldbleck med olika motiv. Sedan 1700-talet har sådana figurbleck gått under benämningen guldgubbar i litteraturen. Och än i dag behåller vi arkeologer namnet trots att vi numera vet att det finns såväl män, kvinnor, barn, par, som djur bland dessa guldgubbar. Guldgubbarna är ungefär stora som en tumnagel och tillverkade av väldigt tunt guldbleck. Trots sin litenhet bär de alla bilder som är mycket detaljerade. Figurernas kläder är till exempel återgivna in till minsta plagg och frisyrerna är så väl avbildade att de skulle kunna fungera som modeller för en modern frisör.

Guldgubbar har hittats över stora delar av södra och mellersta Skandinavien. Oftast är fyndplatserna någon form av centralplats såsom Uppåkra i Skåne, Helgö i Mälaren, Slöinge i Halland, och Sorte Muld på Bornholm etc. Men guldgubbarna hittas inte osystematiskt spridda på de här platserna. Tvärtom. I allmänhet är fynden koncentrerade till det som en gång varit den mest betydelsefulla byggnad på centralplatsen: hallen där stormannen residerade och där han och hans familj tog emot och underhöll sina gäster. Eftersom många av guldgubbarna hittats i anslutning till de stolpar som en gång burit upp taken kan de ha varit monterade på stolparna. Möjligen som en form av förgyllning.

Vad guldgubbarna egentligen avbildar är något som debatterats hett. Skildrar de ett heligt bröllop (parfigurerna)? Eller visar de dåtidens aristokrater som uppträder som gudar? Eller är de i själva verket avbildningar av de gudar som man trodde på? Eller är de en form av tempelmynt? Eller kanske en form av juridiska dokument? Vi lär aldrig få veta helt säkert. Men en sak är säker: de hittas uteslutande i miljöer som kan kallas aristokratiska och är därför i sig en indikation på närvaron av en överklass.

I Västra Vång tycker jag själv att en mycket intressant aspekt på guldgubbarna är att många av motiven visar släktskap med andra nordiska guldgubbar. Några är till och med identiska med guldgubbar som hittats i Eketorps borg på Öland. Men, och det är det som i mina ögon är så intressant, det finns också en grupp som visar helt klart lokala drag. Det antyder att de är tillverkade på platsen.  Sett i det ljuset tycker jag att Västra Vång blir ännu mer spännande för då blir det frågan om en plats som för det första har haft en mycket lång kontinuitet vad gäller makt (som till och med sträcker sig långt in i historisk tid). För det andra har de som bott där haft vittgående kontakter under hela den här tiden och haft förmåga att följa med i tidens strömningar och omsatt de främmande impulser som nådde dem i något originellt och särpräglat trots att det i övrigt ansluter sig till något överregionalt. Intressant! Jag hoppas vi får höra mycket mer om Västra Vång i framtiden.  Det vill i alla fall jag göra.

Kent Andersson

docent i arkeologi och författare till I skuggan av Rom

Syntetikerns eftertankar

Skriva först och fundera sedan låter som en bakvänd ordning. Och det är det säkert i hög grad. Visst var det så att jag tänkte ut en struktur för volymen om Sveriges stormaktstid i nyligen kompletta Sveriges historia (Sveriges historia band 4). Allt annat är otänkbart om man vill ha en lycklig målgång. Men som det nu brukar bli i mitt fall arbetade jag under stark tidspress och måste ägna tankarna mer åt vad jag skulle skriva än vad jag egentligen höll på med. Först efteråt har det senare slaget av tankar gjort sig starkt påminda. De har valt att komma ut som ett tvång, två krav och ett par nyttor.

Syntes var ordet som anmälde sig – det var vad jag hade skrivit. Jag ville att den skulle kunna läsas av en historieintresserad allmänhet samtidigt som den förhoppningsvis gav särskilt mina yngre kollegor något att bita i, ta spjärn mot och rent av finna värt att plocka sönder. I den lyckade syntesen materialiseras det matematiska miraklet två plus två blir fem. Den som vill få till en syntes som är någonting mer än bara delarnas summa tvingas att reflektera över sin helhetssyn. Hur hänger allt ihop, vad är drivkrafterna som får samhället att förändras? Annorlunda sagt var fanns motorn, hur såg den ut och vad drev den fram?

I rollen som syntetiker måste historikern förhålla sig till viktiga teoribildningar inom de fält där han eller hon rör sig, ta sig en funderare på sin historiesyn och sätta sig in i hur människor i det förflutna kan tänkas ha tänkt. Det här betyder att den som skriver en syntes också skriver in sig själv i texten. Min berättelse om Sveriges historia 1600–1721 är följaktligen i hög grad en berättelse om mig själv – ett preliminärt bokslut över mitt möte med en väsentlig bit svensk historia. Det här betyder inte att den skulle vara sällsynt osaklig, bara att det ofrånkomligen är just på det sättet att författaren färgar av sig på verket. Så välkommen till min värld, bästa läsare!

Att sammanställa en berättelse om en hel epok utgående från modern forskning ställer krav på en extensiv inläsning, det gäller att inte stanna upp vid historikerna utan att också läsa och lära av arkeologer, konstvetare eller litteraturforskare (med flera). Olycksfall i arbetet är oundvikliga. Historikern förstår kanske inte alltid hur konstvetaren tänker och arbetar och hur man än läser förblir också väsentliga bidrag till forskningen obeaktade. Det är på det hela taget imponerande hur mycket forskning det finns om svensk stormaktstid – och mängden blir avsevärt större om man råkar kunna läsa finska. Jag fick läsa om allt från adliga anvapen och nattliga begravningar till att getter och kor gnagde gräs med olikartade ekologiska konsekvenser eller att tobak ansåg nyttig för andningen och bra mot inälvsmaskar.

En omfattande inläsning utmynnar lätt i intrycket att ens förvirring nått om inte högre så åtminstone nya plan. Men det duger inte att förse läsaren med ett smörgåsbord av uppfattningar och tolkningar och stanna där. Det vore att lämna läsaren i sticket. Författaren av en god syntes ger läsaren en god inblick i vilka alternativen är men kommer likväl inte undan kravet att ta ställning.

Jag hade också – insåg jag rent av medan jag skrev – nytta av att granska förhållandena ur olika perspektiv. Det var bland annat lärorikt för mig att ta del av hur de återkommande dansk-svenska krigen behandlades utöver i svensk också dansk historieforskning. Svensk stormaktstid såg annorlunda ut ur ett baltiskt perspektiv (så missa inte paret Tarkiainens välskrivna Provinsen bortom havet om Estlands svenska historia 1561–1710!). Och då jag granskade historien utgående från min hemstad Åbo var det lätt att konstatera att drottning Kristina inte missade huvudet på spiken då hon framhöll att hennes Sverige var fyrkantigt till formen.

En annan nytta är åldern, det är inte så tokigt att ha en hel del forskarår bakom sig då man skriver en syntes. Det är förvisso nyttigt och lärorikt att få möjligheten också som ung (jag medverkade i en Finlands historia i början på 1990-talet med en text om perioden 1617–1721) , men trots att det mesta försvinner ur minnet ackumuleras ändå någonting i hjärnan av allt det man läser genom åren. Humanister växer långsamt och blommar sent, verkar det som.

Det finns tydligen en sanning i Samuel Johnsons sentens ”What is written without effort is in general read without pleasure”. Att den enes skrivmöda bäddar för den andres läsglädje är något jag påmindes om för en kort tid sedan i en recension av min volym av Sveriges historia i en finskspråkig facktidskrift. Särskilt kapitlet om ekonomin upplevde jag som en intellektuell utmaning på gränsen till vad jag klarar av att skriva, och att det inte blev så bra som det borde ha blivit har jag varit fast övertygad om. Men det visade sig vara inte minst det som recensenten uppskattade, samtidigt som sådant jag uppfattar vara mer av ”mammas gata” för mig i svensk stormaktstid inte engagerade henne i så mycket mer än en artig gäspning!

Nils Erik Villstrand

professor i  nordisk historia vid Åbo akademi

 

»Två akter i ett drama«

Min farmor (född 1914) bodde i ett land som under andra världskriget leddes av statsminister Per Albin Hanson. Hon betraktade honom emellertid inte som en landsfader, men däremot talade hon vitt och brett om hur Gustav Vasa hade haft den rollen i Sverige på 1500-talet. Han hade kastat ut den elake dansken – »tyrannen Kristian«, initiativtagaren till Stockholms blodbad – och styrde sedan självuppoffrande ett tacksamt Sverige. Vasaloppet var en självklar del av den historien.

Min farmor var inte vidare historieintresserad, men bilden av Gustav Vasa som en landsfader satt som gjuten i hennes sinne. Det fanns inte ett historieverk i världen (läs: Sverige) som skulle ha kunnat ändrat på detta. Möjligen, möjligen, men här tvingas jag lämna en brasklapp, skulle band tre i Norstedts Sveriges historia 1350–1600 ha kunnat få henne att ändra åsikt.

Bilden av den självuppoffrande kungen har i modern tid nyanserats och kritiserats. 1500-talet utgjorde starten på det som historikerna brukar benämna »den tidigmoderna staten«. Det var en tid som kännetecknades av starka härskare som styrde med våldsamma metoder. De centraliserade förvaltning och domstolsväsen, tog kontroll över kyrkan genom reformationen och monopoliserade det offentliga våldet. Brutalt kastade dessa nya härskare bort den gamla tidens ordning. Gustav Vasa tillhörde denna kategori regenter.

Gustav Vasa förstod skickligt att få det han ville och när hinder uppstod tvekade han inte att använda sig av rena maffiametoder. Han tvingade Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna), änka efter Sten Sture d. ä., att öppet ta avstånd från sin son Nils, den så kallade »Daljunkern«, och dömde honom därmed till en säker död – han avrättades i Rostock 1528. Inte heller tvekade han att bryta avtal, ljuga och rent av att mörda för att nå sina politiska mål. Med största sannolikhet var det på direkt order av Gustav Vasa som Ture Jönsson (Tre Rosor) mördades 1532 i Kungälv; adelsmannen, som tidigare dristat sig till att öppet opponera sig mot kungen, hittades halshuggen på gatan.

Men kung Gösta var även en man med visioner, vilka sträckte sig längre än till närmaste politiska opponent och personliga fiende. Han ville förändra Sverige. Under Gustav Vasas tid vid makten (1523–1560) centraliserades styret av Sverige genom en effektivisering av förvaltningen. Samtidigt etablerades ett kameralt system i vilket fogdarna spelade en central roll i kommunikationen med rikets undersåtar. Fogdarna skulle inte bara ta upp skatter, utan också lyssna på klagomål från allmogen, agera polis och överlag tjäna som kungens förlängda arm och bepansrade näve ute i byarna.

Trots sina visioner och kungagärningar var ändå Gustav Vasa en relativt enkel man – han var inte född kunglig, utan hade tagit makten. För många europeiska furstar förblev han därför en usurpator och en märklig uppkomling, en knekt i den kungliga europeiska storfamiljen, oavsett vad han åstadkom på hemmaplan. Genom hela sitt liv förblev han i många avseenden en adelsjunker från Uppland som skötte sitt rike på samma sätt som en storman administrerade sitt gods.

Gustav Vasa lämnade ett mäktigt arv efter sig. Vid begravningen, genom de många och högtidliga talen, blev Gustav Vasa den Pater Patriae, landsfader, som vi känner igen från historieböckerna, och som min farmor tog till sig. Det var en propagandakupp iscensatt av kungen själv.

Men detta band av Sveriges historia handlar om så mycket mer än enbart en kung och hans gärningar på 1500-talet; det beskriver ett samhälle i förvandling under cirka 250 år. Som »två akter i ett drama«, (för att citera Dick Harrison, huvudredaktör för hela verket och medförfattare i band 3) berättas om senmedeltidens övergång i Vasatiden. År 1350 slog digerdöden till i Sverige och skapade den värsta demografiska, ekonomiska och politiska nedgång som vårt land har upplevt. Det tog flera generationer för samhället att återhämta sig. Grunden för det nya politiska och sociala system som präglade 1500-talet hade således sina historiska rötter i senmedeltidens agrara kris och demografiska återhämtningar på 1400. Starka personligheter som Karl Knutsson (Bonde), mannen som var svensk kung tre gånger, de båda riksföreståndarna Sten Sture d. ä. och Svante Nilsson dyker tillsammans med många andra upp i den senmedeltida historien, inte som bleka förelöpare till Gustav Vasa utan på sina egna färgstarka villkor.

Det hade varit med glädje som jag överlämnat boken till min farmor, om hon hade levat. Inte primärt för att rätta hennes historiska okunskap, nej, utan av stolthet över att ha fått medverka i Norstedts åttabandsverk Sveriges historia. Jag är övertygad om att hon hade låtit boken ligga framme väl synlig för alla besökare. Till dem som undrat skulle hon ha förklarat: »Det är mitt barnbarn som har skrivit den, tillsammans med Dick Harrison, ni vet, han som vann På Spåret, de kan allt om senmedeltiden, reformationen och Gustav Vasa. Visste ni till exempel att han aldrig åkte Vasaloppet? Och någon landsfader var han då rakt inte!«.

Bo Eriksson

fil. dr i historia vid Stockholms universitet

Min avsikt var att skriva en nyskapande och omskakande forntidshistoria

Det första bandet av Sveriges historia borde inte ha skrivits. Hur kungariket Sverige växte fram ur lokal hövdinga- och småkungamakt är beskrivet i det andra bandet. Sveriges historia kunde med hygglig marginal ha börjat med 900-talet. På 1200-talet fanns ett rimligt konsoliderat kungarike, som sedan kan följas fram till i dag. Kungamakten härskar dock numera mest i veckopressen.

Traditionen är stark inom historievetenskapen. När de första flerbandsverken med titlar i stil med Sveriges historia började utkomma under andra halvan av 1800-talet var det självklart, att det första bandet skulle inledas med stenåldern långt bak i forntiden. Därefter följde avsnitt om bronsåldern och järnåldern. Tydligen ska det fortfarande vara så.

En- eller två-, trebandsverk med titlar i stil med Sveriges forntid och Sveriges arkeologi brukar också vara indelade i tre huvudavsnitt i enlighet med treperiodsystemet, efter en inledning om mera arkeologiska metoder och mindre arkeologiskt tänkande och tolkande. Också den traditionen har sällan brutits. Jag ville göra det i högsta grad

Jag ville också låta bli att skriva om Gotland. Det är ju trots allt en ganska liten ö långt ut i havet. Med den föresatsen misslyckades jag grundligt. Ett dilemma vid insamlingen av idéer att fylla boksidorna med var, om jag skulle skriva lika mycket om alla delar av Sverige eller om jag skulle skriva mest om de landskap, där det faktiskt fanns modern, informationsrik och intressant arkeologi att skriva om. Min kompromiss innebär, att det är mycket skånsk och uppländsk arkeologi i boken, men också att alla landskap går att hitta åtminstone någon gång – till och med Dalsland. Att Norrland inte skulle få särskilda appendixkapitel som i Mårten Stenbergers Det forntida Sverige (1964) eller Göran Burenhults Länkar till vår forntid … (1988) hade författarna ålagts av Norstedts redaktion och det vetenskapliga rådet. Norrland skulle integreras. Det lyckades jag hjälpligt med, utom då jag skrev om företeelser som bara är knutna till norra delen av landet, till exempel i kapitlet om bytesnätverk och World Systems Theory.

Min avsikt var att skriva en nyskapande och omskakande forntidshistoria. Viktigt blev, att läsarna inte skulle känna igen sig och tänka och associera i invanda banor under läsningen. Bort med stenåldern, bronsålder och järnåldern – den arkeologiska metodutvecklingen med avseende på datering och kronologi tillåter den saken i dag. De flesta anmälare och recensenter har accepterat och emellanåt till och med välkomnat detta påhitt. Ett undantag var Svenska Dagbladets recensent, som saknade igenkännandet i min text. Emellertid hade han i inledningen av sin recension indignerat skrivit, om hur han som skolpojke i Norrland hade påtvingats läroböcker om växter och djur, människor och historia, i södra delen av landet. En ytterligare motivering för mig att avbörda mig treperiodsystemet var just att det är föga meningsfullt att tillämpa i större delen av Norrland.

Recensioner kan vara roliga. Det var dock inte roligt, när Fornvännens recensent bannade mig för min framställning av genus i de forntida samhällena. Ett försiktigt spörjande visade, att hon menade att jag inte hade framhållit kvinnliga statuspositioner tillräckligt väl, och det kan kanske vara sant med avseende på guldgraven i Tuna i Badelunda eller Östhögen i Gamla Uppsala, som recensenten i Dagens Nyheter framhöll som en försummelse i min text. Mitt genusperspektiv består av barn och gamlingar, kvinnor och män, handikappade, trälinnor och trälar, samer, kannibaler och många andra slags människor. Däremot menar jag, att kvinnor har varit underordnade i praktiskt taget alla forntida samhällen och de flesta andra också för den delen, inklusive i någon mån vårt eget. Jag ägnade mig inte åt någon politisk feminism vid skrivandet.

Föremålen regerar arkeologin och forntiden. En klok väninna framhöll gång på gång för mig: ”Stig, du måste skriva om fenomen, inte föremål, fenomen inte föremål!” Det gjorde jag nog, fast en recensent på det frispråkiga nätet skällde på alla mina ben och stolphål. Föremålen finns i riklig utsträckning på de i och för sig relativt få bilderna. Som recensenten i Axess påpekade, blev urvalet tämligen konventionellt och föga överraskande, närmast banalt. En yster häst i snö och en gubbe ur den australiska drömvärlden må vara undantag. Borren som tittar ut ur Citytunneln under Malmö är också en talande illustration av varför det bedrivs fältarkeologi.

Kartorna över Östersjöns utveckling var en besvärlig diskussion. Norstedts redaktör och bildredaktören kunde så mycket arkeologi, att de visste att en sådan kartserie måste vara med i varje bok om Sveriges forntid, men de kunde inte så mycket arkeologi att de vågade frigöra sig från traditionens förebilder. Jag såg framför mig, hur läsarna skulle nicka igenkännande på de första sidorna och sedan inte läsa min bok utan en traditionell arkeologibok. Räddningen blev, att redaktionen och det vetenskapliga rådet hade ålagt författare att skriva om klimat. Det var det ju ingen som ville. Jag skrev pliktskyldigast, att det hade varit istid, varit varmt på stenåldern och regnigt i början av järnåldern, utan entusiasm för jag tror inte att klimatet har styrt forntida händelseförlopp på något intressant vis. Redaktionen kom på att engagera en klimathistoriker för att skriva ett kapitel om klimatet under den aktuella tiden i varje band. Räddningen skådades! Dit kunde kartserien över Östersjöns utveckling skyfflas, och förhoppningsvis har den inte gjort någon skada där.

Då folk frågar mig, hur lång tid det tog att skriva första bandet av Norstedts Sveriges historia, så svarar jag att efter förtio års förberedelser, så tog det mindre än ett år. Det blev som det blev: min läsebok om forntida människor inom det nuvarande Sveriges yta med det av Norstedts redaktion fastställda omfånget; alla andra band blev för långa.

Stig Welinder

Avdelningen för humaniora, Mittuniversitetet, Härnösand

författare till Norstedts Sveriges historia 13000 f.Kr.–600 e.Kr. (Stockholm 2009)

”Svensk knådar gikt ur lord på Afrikajakt”

Det räcker med att du går till din bokhylla och plockar fram Wodehouses gamla Jeeves & Woosterböcker för att bli påmind om ett stort men bortglömt blågult fenomen. Det visar sig nämligen att till och med den slöe Wooster pliktskyldigast försöker kliva upp om morgnarna för att utföra sina ”Swedish exercises”.

Och vad innebar det?

Detta berättas det om i den nya boken Gymnastik som medicin. Det rör sig om ett program utvecklat av Per Henrik Ling, grundare av Gymnastiska centralinstitutet i Stockholm, som kombinerade de modernaste tankarna inom vetenskap, hälsa och skönhet. Bokens författare, Anders Ottosson, menar att denna gymnastik utgör en av landets största kulturexporter genom tiderna. Från GCI skickades gymnastikdirektörer ut, likt Linnés lärjungar, tills man kom att tala om »the Swedish drill« med beundran i rösten världen över.

En liten kugge i detta enorma maskineri var Sigge Bergman, som läste vid GCI åren 1925–1927. Han kom att bli en av de stora idrottsledarna i Sverige, men av detta hade intet blivit om inte GCI funnits. I själva verket hade mycket av svenskt idrottsliv utvecklats betydligt senare om inte det inte varit för institutet. Historien om Sigge Bergman är bara ett av många exempel på hur mycket GCI betytt. Här följer en del av denna berättelse.

Bergman var den ende civilisten i sin klass, vilket visar hur nära det militära gymnastiken och idrotten fortfarande då stod. På schemat stod värja, sabel och bajonett men också anatomi, sjukdomslära och fysiologi. Idrott var likaså ett viktigt ämne och blev favoriten för Bergman. Där gavs möjlighet att pröva på alla möjliga sorters idrotter, nya som gamla, svenska som utländska (de flesta idrotter som utövas i Sverige idag är från utlandet, ofta importerade av GCI-alumner).

När man utexaminerades fick man titeln gymnastikdirektör. Det innebar inte så mycket att man var legitimerad gymnastiklärare som att man hade rätt att starta egen sjukgymnastisk verksamhet. Och det var i den rollen som den blivande idrottsledaren först gjorde sig känd. Efter examen blev han en av de studenter som gavs möjlighet att söka sig utomlands för att praktisera Lingläran. Hur stort ett sådant uppdrag var för samtiden framgår av att det uppmärksammades i pressen: »Svensk knådar gikt ur lord på Afrikajakt« löd rubriken. Det var en lord Furness som skulle mjukas upp, och belöningen för någon månads »missionerande« i Afrika var synnerligen stor. På den kom han att leva genom depressionsåren.

Men för att dra ihop ytterligare slantar krävdes av en GCI-examinerad dessa svåra år djärvhet, nytänkande, kontakt med utlandet och ett marknadsföringssinne. Gymnastikundervisningen fortfor. Bland annat introducerade Sigge Bergman musik till gymnastik i landet 1933 efter tysk modell. Medierna blev så intresserade att SF lät spela in en instruktionsfilm, vilken kan beses på nätet. Sommarmånaderna fick han ägna åt att vara simlärare i Saltsjöbaden, och han var förmodligen den förste Simförbundetanslutne att lära ut crawl – ett manligt och vackert sätt att simma, tyckte han, på typiskt Lingmanér. Vintertid krävdes andra sysselsättningar. Han övertalades av sin forne GCI-kamrat Olle Rimfors att ägna vintersäsongerna åt att vara skidlärare och färdledare i fjällen. Utländska aristokrater och miljonärer kom för att eskorteras och uppmuntras av dem. Men när de visade film för sina internationella gäster om hur gamla svenska skidkungar seglade nedför backen i sakta majestät med en ensam stav mellan benen som roder möttes de av gapskratt. De började inse att något måste göras åt utförsåkningen.

Det var då som Bergman av en slump fick en folder i handen, som gjorde reklam för Hannes Schneiders slalomskola i österrikiska Sankt Anton. Genom bidrag samt resterna av sitt giktknådningsarvode lyckades han och Rimfors genomföra två månaders studier där 1934, vilka för evigt kom att förändra Bergmans liv och den svenska utförsåkningen. Resultatet presenterade de i boken På skidor i Alperna samt genom föredragsturnéer, undervisning, filmvisningar och artiklar. Slalommotståndet var stort men de unga gillade det. Bergman tillbringade följande vinter i Sankt Anton igen för att fullfölja sin skidlärarexamen – en tuff historia som bara hälften av studenterna vanligen klarade av – och därmed var införandet av slalom i Sverige ett faktum. Redan på båten hem till Sverige kunde Bergman läsa i tidningen att han utsetts till rektor för Skidfrämjandets nystartade slalomskola i Storlien.

Nu började en karriär som landets första slalomstjärna. OS hägrade i fjärran men karriären blev oväntat kort: han proffsförklarades 1936 eftersom han uppburit en lön om 150 kronor i månaden för att ha lärt svenska ungdomar slalom. Ingen OS-start. Hans vänner förbarmade sig och tog in honom som olympisk tränare istället samtidigt som han kuppades in som sekreterare i Svenska skidförbundet och som journalist på DN. Och därmed inleddes en på många sätt unik idrottsledarbana.

Och allt tack vare GCI.

ANDERS BERGMAN

författare till Sigge Bergman samt Petrarca och litteraturen

»JAG HADE ROLIGT MEST HELA TIDEN« – Elisabeth Mansén om att skriva Sveriges historia

Sveriges historia 2013-04-08

Det står så oändligt mycket nytt i dessa volymer!

De globala perspektiven är nya. Vi ser Sveriges plats i ett större mönster, i Europa och världen. Vi skildrar hur folk utifrån uppfattar oss, liksom hur mycket som kommit från andra länder – människor, varor och idéer. Det finns dessutom intressant ny forskning om Sveriges kolonier och vår del i slavhandeln.

Vi är noga med det självklara att Sverige inte varit sig likt rent geografiskt – ibland fyrkantigt, ibland runt och ibland avlångt.

Klimatet tar vi också upp i samtliga band och ger en mer samlad bild av än tidigare.

Strängt taget är väl det mesta nytt för de flesta – det finns ytterst få personer som har hela Sveriges historia från istiden till idag inprogrammerad i hjärnvindlingarna.

Och så är det syntesen – de stora linjerna tecknade av författare som ägnat mycket tid åt att skaffa sig överblick över sin epok. Det går verkligen inte att plocka ihop dessa volymer från Wikipedia eller Nationalencyklopedin på en eftermiddag.

Man försöker ju anknyta till samtiden – och det gör att all historieskrivning förändras.

Men det är lättast för mig att tala om vad som är speciellt i min volym, band 5, om tiden 1721–1830.

Bredden är kanske det mest speciella. Jag gick verkligen runt och frågade folk vad de ville veta om 1700-talet – och det var mycket mer än vad jag tänkt på – mycket var kulturhistoria, trevliga saker som resor, mode, mat och trädgårdsodling, men också obehagliga saker som dueller och dödsstraff.

Framför allt handlade det om vardagslivet, hur vanliga människor levde och tänkte, vad de retade sig på och vad de drömde om, hur deras hem såg ut, vilka namn de gav sina barn, vilket förhållande de hade till djur och natur, vilka förändringar i samhället de önskade sig.

Det står också mer om olika slags människor – om barn och gamla, om fångar och sinnessjuka – människor och grupper i samhället som inte har så mycket makt ­ ­– varken ekonomiskt eller politiskt – men som ändå har mycket att säga om sin tid.

Jag har valt en person för varje kapitel i min bok och skriver lite mer om honom eller henne, ofta byggt på brev och dagböcker eller någon nyskriven biografi. Det ger en helt annan förståelse och närhet till en förgången tid.

Det finns ju också mycket ny forskning om förhållanden mellan könen – jag har t.ex. skrivit om kvinnor som klär ut sig till män för att gå till sjöss, och om män som klär ut sig till kvinnor för att bli bättre tjuvar.

Det krävde rätt mycket detektivarbete att hitta allt detta. (Men nu visar det sig onekligen ha varit värt besväret att söka sig till en 50 år gammal avhandling för att få reda på att en man på 1780-talet propagerade för att man borde äta hästkött!)

Naturligtvis speglar skildringen till viss del mina egna intressen.

Jag är djupt fascinerad av sinnenas historia – och därför har jag försökt att vara så konkret som möjligt när det gäller dofter och smaker, ljudbilder och synintryck, till och med hur verktyg känns i handflatan och hur sidentyger möter fingertopparna.

Det handlar mycket om uppmärksamhet – om blick för detaljers betydelse och för tingens materialitet.

Dessutom är jag idéhistoriker – så för mig är idéerna bakom det som sker minst lika viktiga som praktiken och politiken. Det gör att jag helst inte vill stanna vid att försöka fastställa hur saker och ting förhåller sig – även om det naturligtvis är viktigt – utan alltid vill gå vidare och fråga vad det betydde för de människor som levde då. Idéerna och tidsandan slår ju igenom överallt och tar sig olika uttryck inom skilda samhällsgrupper – tankar och föreställningar sprider sig inte bara uppifrån och ner, utan också nerifrån och upp – liksom lateralt – såväl socialt som geografiskt.

Jag har försökt skriva om 1700-talet så som vi ser på vår egen samtid – i all sin mångtydighet. Det gör tyvärr allt mycket svårare eftersom det leder till att flera perspektiv och flera bilder existerar samtidigt. Men att presentera olika tolkningar gör också historien mer spännande – och otroligt mycket mer levande.

Det är också ett sätt att låta vår egen tid spela med – den osäkerhet som vi tillåter oss att ha när vi ska förstå vår egen samtid – på samma sätt som människor gjorde då.

Vilken del var det allra roligast att skriva om? Det är en fråga jag ofta får.

Jag tror faktiskt att det var inledningen – då allt var nytt och jag precis hade börjat förstå vilket enormt projekt jag gett mig in i. Men i efterhand tycker jag att jag hade roligt mest hela tiden. Det var roligt att skriva om det jag vet mycket om, men också om det som var nytt för mig. Att leta fram nya fina bilder på arkiv och museer var också en lycka!

Så ett tips för den som inte har så mycket tid just nu – läs inledningen och avslutningen – det blir inte mycket mer än 10 sidor – och så titta på bilderna. Det kan vara nog för att fångas av 1700-talet!

© Elisabeth Mansén

Fyll i din emailadress och klicka på »Följ Cliobloggen«, så får du uppdateringar

Twitter-uppdateringar

Clio – historiska nyheter

Cliotidningen