Cliobloggen

Hem » Uncategorized » Syntetikerns eftertankar

Syntetikerns eftertankar

Annonser

Skriva först och fundera sedan låter som en bakvänd ordning. Och det är det säkert i hög grad. Visst var det så att jag tänkte ut en struktur för volymen om Sveriges stormaktstid i nyligen kompletta Sveriges historia (Sveriges historia band 4). Allt annat är otänkbart om man vill ha en lycklig målgång. Men som det nu brukar bli i mitt fall arbetade jag under stark tidspress och måste ägna tankarna mer åt vad jag skulle skriva än vad jag egentligen höll på med. Först efteråt har det senare slaget av tankar gjort sig starkt påminda. De har valt att komma ut som ett tvång, två krav och ett par nyttor.

Syntes var ordet som anmälde sig – det var vad jag hade skrivit. Jag ville att den skulle kunna läsas av en historieintresserad allmänhet samtidigt som den förhoppningsvis gav särskilt mina yngre kollegor något att bita i, ta spjärn mot och rent av finna värt att plocka sönder. I den lyckade syntesen materialiseras det matematiska miraklet två plus två blir fem. Den som vill få till en syntes som är någonting mer än bara delarnas summa tvingas att reflektera över sin helhetssyn. Hur hänger allt ihop, vad är drivkrafterna som får samhället att förändras? Annorlunda sagt var fanns motorn, hur såg den ut och vad drev den fram?

I rollen som syntetiker måste historikern förhålla sig till viktiga teoribildningar inom de fält där han eller hon rör sig, ta sig en funderare på sin historiesyn och sätta sig in i hur människor i det förflutna kan tänkas ha tänkt. Det här betyder att den som skriver en syntes också skriver in sig själv i texten. Min berättelse om Sveriges historia 1600–1721 är följaktligen i hög grad en berättelse om mig själv – ett preliminärt bokslut över mitt möte med en väsentlig bit svensk historia. Det här betyder inte att den skulle vara sällsynt osaklig, bara att det ofrånkomligen är just på det sättet att författaren färgar av sig på verket. Så välkommen till min värld, bästa läsare!

Att sammanställa en berättelse om en hel epok utgående från modern forskning ställer krav på en extensiv inläsning, det gäller att inte stanna upp vid historikerna utan att också läsa och lära av arkeologer, konstvetare eller litteraturforskare (med flera). Olycksfall i arbetet är oundvikliga. Historikern förstår kanske inte alltid hur konstvetaren tänker och arbetar och hur man än läser förblir också väsentliga bidrag till forskningen obeaktade. Det är på det hela taget imponerande hur mycket forskning det finns om svensk stormaktstid – och mängden blir avsevärt större om man råkar kunna läsa finska. Jag fick läsa om allt från adliga anvapen och nattliga begravningar till att getter och kor gnagde gräs med olikartade ekologiska konsekvenser eller att tobak ansåg nyttig för andningen och bra mot inälvsmaskar.

En omfattande inläsning utmynnar lätt i intrycket att ens förvirring nått om inte högre så åtminstone nya plan. Men det duger inte att förse läsaren med ett smörgåsbord av uppfattningar och tolkningar och stanna där. Det vore att lämna läsaren i sticket. Författaren av en god syntes ger läsaren en god inblick i vilka alternativen är men kommer likväl inte undan kravet att ta ställning.

Jag hade också – insåg jag rent av medan jag skrev – nytta av att granska förhållandena ur olika perspektiv. Det var bland annat lärorikt för mig att ta del av hur de återkommande dansk-svenska krigen behandlades utöver i svensk också dansk historieforskning. Svensk stormaktstid såg annorlunda ut ur ett baltiskt perspektiv (så missa inte paret Tarkiainens välskrivna Provinsen bortom havet om Estlands svenska historia 1561–1710!). Och då jag granskade historien utgående från min hemstad Åbo var det lätt att konstatera att drottning Kristina inte missade huvudet på spiken då hon framhöll att hennes Sverige var fyrkantigt till formen.

En annan nytta är åldern, det är inte så tokigt att ha en hel del forskarår bakom sig då man skriver en syntes. Det är förvisso nyttigt och lärorikt att få möjligheten också som ung (jag medverkade i en Finlands historia i början på 1990-talet med en text om perioden 1617–1721) , men trots att det mesta försvinner ur minnet ackumuleras ändå någonting i hjärnan av allt det man läser genom åren. Humanister växer långsamt och blommar sent, verkar det som.

Det finns tydligen en sanning i Samuel Johnsons sentens ”What is written without effort is in general read without pleasure”. Att den enes skrivmöda bäddar för den andres läsglädje är något jag påmindes om för en kort tid sedan i en recension av min volym av Sveriges historia i en finskspråkig facktidskrift. Särskilt kapitlet om ekonomin upplevde jag som en intellektuell utmaning på gränsen till vad jag klarar av att skriva, och att det inte blev så bra som det borde ha blivit har jag varit fast övertygad om. Men det visade sig vara inte minst det som recensenten uppskattade, samtidigt som sådant jag uppfattar vara mer av ”mammas gata” för mig i svensk stormaktstid inte engagerade henne i så mycket mer än en artig gäspning!

Nils Erik Villstrand

professor i  nordisk historia vid Åbo akademi

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: