Cliobloggen
Annonser

Min avsikt var att skriva en nyskapande och omskakande forntidshistoria

Det första bandet av Sveriges historia borde inte ha skrivits. Hur kungariket Sverige växte fram ur lokal hövdinga- och småkungamakt är beskrivet i det andra bandet. Sveriges historia kunde med hygglig marginal ha börjat med 900-talet. På 1200-talet fanns ett rimligt konsoliderat kungarike, som sedan kan följas fram till i dag. Kungamakten härskar dock numera mest i veckopressen.

Traditionen är stark inom historievetenskapen. När de första flerbandsverken med titlar i stil med Sveriges historia började utkomma under andra halvan av 1800-talet var det självklart, att det första bandet skulle inledas med stenåldern långt bak i forntiden. Därefter följde avsnitt om bronsåldern och järnåldern. Tydligen ska det fortfarande vara så.

En- eller två-, trebandsverk med titlar i stil med Sveriges forntid och Sveriges arkeologi brukar också vara indelade i tre huvudavsnitt i enlighet med treperiodsystemet, efter en inledning om mera arkeologiska metoder och mindre arkeologiskt tänkande och tolkande. Också den traditionen har sällan brutits. Jag ville göra det i högsta grad

Jag ville också låta bli att skriva om Gotland. Det är ju trots allt en ganska liten ö långt ut i havet. Med den föresatsen misslyckades jag grundligt. Ett dilemma vid insamlingen av idéer att fylla boksidorna med var, om jag skulle skriva lika mycket om alla delar av Sverige eller om jag skulle skriva mest om de landskap, där det faktiskt fanns modern, informationsrik och intressant arkeologi att skriva om. Min kompromiss innebär, att det är mycket skånsk och uppländsk arkeologi i boken, men också att alla landskap går att hitta åtminstone någon gång – till och med Dalsland. Att Norrland inte skulle få särskilda appendixkapitel som i Mårten Stenbergers Det forntida Sverige (1964) eller Göran Burenhults Länkar till vår forntid … (1988) hade författarna ålagts av Norstedts redaktion och det vetenskapliga rådet. Norrland skulle integreras. Det lyckades jag hjälpligt med, utom då jag skrev om företeelser som bara är knutna till norra delen av landet, till exempel i kapitlet om bytesnätverk och World Systems Theory.

Min avsikt var att skriva en nyskapande och omskakande forntidshistoria. Viktigt blev, att läsarna inte skulle känna igen sig och tänka och associera i invanda banor under läsningen. Bort med stenåldern, bronsålder och järnåldern – den arkeologiska metodutvecklingen med avseende på datering och kronologi tillåter den saken i dag. De flesta anmälare och recensenter har accepterat och emellanåt till och med välkomnat detta påhitt. Ett undantag var Svenska Dagbladets recensent, som saknade igenkännandet i min text. Emellertid hade han i inledningen av sin recension indignerat skrivit, om hur han som skolpojke i Norrland hade påtvingats läroböcker om växter och djur, människor och historia, i södra delen av landet. En ytterligare motivering för mig att avbörda mig treperiodsystemet var just att det är föga meningsfullt att tillämpa i större delen av Norrland.

Recensioner kan vara roliga. Det var dock inte roligt, när Fornvännens recensent bannade mig för min framställning av genus i de forntida samhällena. Ett försiktigt spörjande visade, att hon menade att jag inte hade framhållit kvinnliga statuspositioner tillräckligt väl, och det kan kanske vara sant med avseende på guldgraven i Tuna i Badelunda eller Östhögen i Gamla Uppsala, som recensenten i Dagens Nyheter framhöll som en försummelse i min text. Mitt genusperspektiv består av barn och gamlingar, kvinnor och män, handikappade, trälinnor och trälar, samer, kannibaler och många andra slags människor. Däremot menar jag, att kvinnor har varit underordnade i praktiskt taget alla forntida samhällen och de flesta andra också för den delen, inklusive i någon mån vårt eget. Jag ägnade mig inte åt någon politisk feminism vid skrivandet.

Föremålen regerar arkeologin och forntiden. En klok väninna framhöll gång på gång för mig: ”Stig, du måste skriva om fenomen, inte föremål, fenomen inte föremål!” Det gjorde jag nog, fast en recensent på det frispråkiga nätet skällde på alla mina ben och stolphål. Föremålen finns i riklig utsträckning på de i och för sig relativt få bilderna. Som recensenten i Axess påpekade, blev urvalet tämligen konventionellt och föga överraskande, närmast banalt. En yster häst i snö och en gubbe ur den australiska drömvärlden må vara undantag. Borren som tittar ut ur Citytunneln under Malmö är också en talande illustration av varför det bedrivs fältarkeologi.

Kartorna över Östersjöns utveckling var en besvärlig diskussion. Norstedts redaktör och bildredaktören kunde så mycket arkeologi, att de visste att en sådan kartserie måste vara med i varje bok om Sveriges forntid, men de kunde inte så mycket arkeologi att de vågade frigöra sig från traditionens förebilder. Jag såg framför mig, hur läsarna skulle nicka igenkännande på de första sidorna och sedan inte läsa min bok utan en traditionell arkeologibok. Räddningen blev, att redaktionen och det vetenskapliga rådet hade ålagt författare att skriva om klimat. Det var det ju ingen som ville. Jag skrev pliktskyldigast, att det hade varit istid, varit varmt på stenåldern och regnigt i början av järnåldern, utan entusiasm för jag tror inte att klimatet har styrt forntida händelseförlopp på något intressant vis. Redaktionen kom på att engagera en klimathistoriker för att skriva ett kapitel om klimatet under den aktuella tiden i varje band. Räddningen skådades! Dit kunde kartserien över Östersjöns utveckling skyfflas, och förhoppningsvis har den inte gjort någon skada där.

Då folk frågar mig, hur lång tid det tog att skriva första bandet av Norstedts Sveriges historia, så svarar jag att efter förtio års förberedelser, så tog det mindre än ett år. Det blev som det blev: min läsebok om forntida människor inom det nuvarande Sveriges yta med det av Norstedts redaktion fastställda omfånget; alla andra band blev för långa.

Stig Welinder

Avdelningen för humaniora, Mittuniversitetet, Härnösand

författare till Norstedts Sveriges historia 13000 f.Kr.–600 e.Kr. (Stockholm 2009)

Annonser

”Svensk knådar gikt ur lord på Afrikajakt”

Det räcker med att du går till din bokhylla och plockar fram Wodehouses gamla Jeeves & Woosterböcker för att bli påmind om ett stort men bortglömt blågult fenomen. Det visar sig nämligen att till och med den slöe Wooster pliktskyldigast försöker kliva upp om morgnarna för att utföra sina ”Swedish exercises”.

Och vad innebar det?

Detta berättas det om i den nya boken Gymnastik som medicin. Det rör sig om ett program utvecklat av Per Henrik Ling, grundare av Gymnastiska centralinstitutet i Stockholm, som kombinerade de modernaste tankarna inom vetenskap, hälsa och skönhet. Bokens författare, Anders Ottosson, menar att denna gymnastik utgör en av landets största kulturexporter genom tiderna. Från GCI skickades gymnastikdirektörer ut, likt Linnés lärjungar, tills man kom att tala om »the Swedish drill« med beundran i rösten världen över.

En liten kugge i detta enorma maskineri var Sigge Bergman, som läste vid GCI åren 1925–1927. Han kom att bli en av de stora idrottsledarna i Sverige, men av detta hade intet blivit om inte GCI funnits. I själva verket hade mycket av svenskt idrottsliv utvecklats betydligt senare om inte det inte varit för institutet. Historien om Sigge Bergman är bara ett av många exempel på hur mycket GCI betytt. Här följer en del av denna berättelse.

Bergman var den ende civilisten i sin klass, vilket visar hur nära det militära gymnastiken och idrotten fortfarande då stod. På schemat stod värja, sabel och bajonett men också anatomi, sjukdomslära och fysiologi. Idrott var likaså ett viktigt ämne och blev favoriten för Bergman. Där gavs möjlighet att pröva på alla möjliga sorters idrotter, nya som gamla, svenska som utländska (de flesta idrotter som utövas i Sverige idag är från utlandet, ofta importerade av GCI-alumner).

När man utexaminerades fick man titeln gymnastikdirektör. Det innebar inte så mycket att man var legitimerad gymnastiklärare som att man hade rätt att starta egen sjukgymnastisk verksamhet. Och det var i den rollen som den blivande idrottsledaren först gjorde sig känd. Efter examen blev han en av de studenter som gavs möjlighet att söka sig utomlands för att praktisera Lingläran. Hur stort ett sådant uppdrag var för samtiden framgår av att det uppmärksammades i pressen: »Svensk knådar gikt ur lord på Afrikajakt« löd rubriken. Det var en lord Furness som skulle mjukas upp, och belöningen för någon månads »missionerande« i Afrika var synnerligen stor. På den kom han att leva genom depressionsåren.

Men för att dra ihop ytterligare slantar krävdes av en GCI-examinerad dessa svåra år djärvhet, nytänkande, kontakt med utlandet och ett marknadsföringssinne. Gymnastikundervisningen fortfor. Bland annat introducerade Sigge Bergman musik till gymnastik i landet 1933 efter tysk modell. Medierna blev så intresserade att SF lät spela in en instruktionsfilm, vilken kan beses på nätet. Sommarmånaderna fick han ägna åt att vara simlärare i Saltsjöbaden, och han var förmodligen den förste Simförbundetanslutne att lära ut crawl – ett manligt och vackert sätt att simma, tyckte han, på typiskt Lingmanér. Vintertid krävdes andra sysselsättningar. Han övertalades av sin forne GCI-kamrat Olle Rimfors att ägna vintersäsongerna åt att vara skidlärare och färdledare i fjällen. Utländska aristokrater och miljonärer kom för att eskorteras och uppmuntras av dem. Men när de visade film för sina internationella gäster om hur gamla svenska skidkungar seglade nedför backen i sakta majestät med en ensam stav mellan benen som roder möttes de av gapskratt. De började inse att något måste göras åt utförsåkningen.

Det var då som Bergman av en slump fick en folder i handen, som gjorde reklam för Hannes Schneiders slalomskola i österrikiska Sankt Anton. Genom bidrag samt resterna av sitt giktknådningsarvode lyckades han och Rimfors genomföra två månaders studier där 1934, vilka för evigt kom att förändra Bergmans liv och den svenska utförsåkningen. Resultatet presenterade de i boken På skidor i Alperna samt genom föredragsturnéer, undervisning, filmvisningar och artiklar. Slalommotståndet var stort men de unga gillade det. Bergman tillbringade följande vinter i Sankt Anton igen för att fullfölja sin skidlärarexamen – en tuff historia som bara hälften av studenterna vanligen klarade av – och därmed var införandet av slalom i Sverige ett faktum. Redan på båten hem till Sverige kunde Bergman läsa i tidningen att han utsetts till rektor för Skidfrämjandets nystartade slalomskola i Storlien.

Nu började en karriär som landets första slalomstjärna. OS hägrade i fjärran men karriären blev oväntat kort: han proffsförklarades 1936 eftersom han uppburit en lön om 150 kronor i månaden för att ha lärt svenska ungdomar slalom. Ingen OS-start. Hans vänner förbarmade sig och tog in honom som olympisk tränare istället samtidigt som han kuppades in som sekreterare i Svenska skidförbundet och som journalist på DN. Och därmed inleddes en på många sätt unik idrottsledarbana.

Och allt tack vare GCI.

ANDERS BERGMAN

författare till Sigge Bergman samt Petrarca och litteraturen

»JAG HADE ROLIGT MEST HELA TIDEN« – Elisabeth Mansén om att skriva Sveriges historia

Sveriges historia 2013-04-08

Det står så oändligt mycket nytt i dessa volymer!

De globala perspektiven är nya. Vi ser Sveriges plats i ett större mönster, i Europa och världen. Vi skildrar hur folk utifrån uppfattar oss, liksom hur mycket som kommit från andra länder – människor, varor och idéer. Det finns dessutom intressant ny forskning om Sveriges kolonier och vår del i slavhandeln.

Vi är noga med det självklara att Sverige inte varit sig likt rent geografiskt – ibland fyrkantigt, ibland runt och ibland avlångt.

Klimatet tar vi också upp i samtliga band och ger en mer samlad bild av än tidigare.

Strängt taget är väl det mesta nytt för de flesta – det finns ytterst få personer som har hela Sveriges historia från istiden till idag inprogrammerad i hjärnvindlingarna.

Och så är det syntesen – de stora linjerna tecknade av författare som ägnat mycket tid åt att skaffa sig överblick över sin epok. Det går verkligen inte att plocka ihop dessa volymer från Wikipedia eller Nationalencyklopedin på en eftermiddag.

Man försöker ju anknyta till samtiden – och det gör att all historieskrivning förändras.

Men det är lättast för mig att tala om vad som är speciellt i min volym, band 5, om tiden 1721–1830.

Bredden är kanske det mest speciella. Jag gick verkligen runt och frågade folk vad de ville veta om 1700-talet – och det var mycket mer än vad jag tänkt på – mycket var kulturhistoria, trevliga saker som resor, mode, mat och trädgårdsodling, men också obehagliga saker som dueller och dödsstraff.

Framför allt handlade det om vardagslivet, hur vanliga människor levde och tänkte, vad de retade sig på och vad de drömde om, hur deras hem såg ut, vilka namn de gav sina barn, vilket förhållande de hade till djur och natur, vilka förändringar i samhället de önskade sig.

Det står också mer om olika slags människor – om barn och gamla, om fångar och sinnessjuka – människor och grupper i samhället som inte har så mycket makt ­ ­– varken ekonomiskt eller politiskt – men som ändå har mycket att säga om sin tid.

Jag har valt en person för varje kapitel i min bok och skriver lite mer om honom eller henne, ofta byggt på brev och dagböcker eller någon nyskriven biografi. Det ger en helt annan förståelse och närhet till en förgången tid.

Det finns ju också mycket ny forskning om förhållanden mellan könen – jag har t.ex. skrivit om kvinnor som klär ut sig till män för att gå till sjöss, och om män som klär ut sig till kvinnor för att bli bättre tjuvar.

Det krävde rätt mycket detektivarbete att hitta allt detta. (Men nu visar det sig onekligen ha varit värt besväret att söka sig till en 50 år gammal avhandling för att få reda på att en man på 1780-talet propagerade för att man borde äta hästkött!)

Naturligtvis speglar skildringen till viss del mina egna intressen.

Jag är djupt fascinerad av sinnenas historia – och därför har jag försökt att vara så konkret som möjligt när det gäller dofter och smaker, ljudbilder och synintryck, till och med hur verktyg känns i handflatan och hur sidentyger möter fingertopparna.

Det handlar mycket om uppmärksamhet – om blick för detaljers betydelse och för tingens materialitet.

Dessutom är jag idéhistoriker – så för mig är idéerna bakom det som sker minst lika viktiga som praktiken och politiken. Det gör att jag helst inte vill stanna vid att försöka fastställa hur saker och ting förhåller sig – även om det naturligtvis är viktigt – utan alltid vill gå vidare och fråga vad det betydde för de människor som levde då. Idéerna och tidsandan slår ju igenom överallt och tar sig olika uttryck inom skilda samhällsgrupper – tankar och föreställningar sprider sig inte bara uppifrån och ner, utan också nerifrån och upp – liksom lateralt – såväl socialt som geografiskt.

Jag har försökt skriva om 1700-talet så som vi ser på vår egen samtid – i all sin mångtydighet. Det gör tyvärr allt mycket svårare eftersom det leder till att flera perspektiv och flera bilder existerar samtidigt. Men att presentera olika tolkningar gör också historien mer spännande – och otroligt mycket mer levande.

Det är också ett sätt att låta vår egen tid spela med – den osäkerhet som vi tillåter oss att ha när vi ska förstå vår egen samtid – på samma sätt som människor gjorde då.

Vilken del var det allra roligast att skriva om? Det är en fråga jag ofta får.

Jag tror faktiskt att det var inledningen – då allt var nytt och jag precis hade börjat förstå vilket enormt projekt jag gett mig in i. Men i efterhand tycker jag att jag hade roligt mest hela tiden. Det var roligt att skriva om det jag vet mycket om, men också om det som var nytt för mig. Att leta fram nya fina bilder på arkiv och museer var också en lycka!

Så ett tips för den som inte har så mycket tid just nu – läs inledningen och avslutningen – det blir inte mycket mer än 10 sidor – och så titta på bilderna. Det kan vara nog för att fångas av 1700-talet!

© Elisabeth Mansén

I Sveriges historia finner vi människor av kött och blod

Hans namn var Ivar Axelsson, och han dyker upp i alla någorlunda goda skildringar av svenskt 1400-tal. Herr Ivar var en skånsk godsherre som förde ett privat krig mot danske kungen, tidvis var en av Sveriges mäktigaste män, gifte sig med en prinsessa och i praktiken styrde Gotland som självständig furste med egen flotta. I en standardhistorik kan man läsa allt möjligt om Ivar Axelssons intriger under de decennier då han stod på toppen av sin makt.

Men vad vet vi om Ivar Axelsson själv? Personen, omgivningen, vardagen? Sådant letar man förgäves efter i gamla böcker om nordisk historia – detta trots att kunskapen är påfallande lättillgänglig. De räkenskaper som fördes mellan 1485 och 1487 på Visborgs slott, herr Ivars residens på Gotland, är nämligen bevarade. Herr Ivars skrivare Laurens noterade de löpande utgifterna dag för dag.

Av räkenskaperna framgår att det dracks mycket öl i herr Ivars omkrets. Framför allt köpte man öl från Gotland, eftersom det var billigast, men därtill kom en omfattande import från de preussiska städerna söder om Östersjön, stundom även från tyska Einbeck. Den omfattande importen är desto mer anmärkningsvärd som det av Laurens notiser också framgår att det bryggdes stora mängder öl på Visborgs slott. Inköp av humle bokfördes noga.

En annan stor utgiftspost på Visborg var salt, både från gruvorna utanför nordtyska Lüneburg och franskt salt från Biscayabukten. Därtill kom inköp av kläder och textilier från Flandern, Brabant, Tyskland och till och med Italien. Till de exklusivaste och dyraste inköpen hörde kryddor. Herr Ivar ville ha saffran, ingefära, peppar, mandel, pepparkummin och ibland även läckerheter som fikon och russin, importvaror som forslats över långa sträckor och som därför betingade höga prissummor. Ett halvt skålpund saffran (cirka 210 gram) kostade nästan lika mycket som en oxe. Konsumtionen var särskilt stor vid jultiden.

Genom att studera räkenskaperna får vi även en god bild av kosthållet. Slottsfolket åt kopiösa mängder färsk fisk. Varje vecka förekommer notiser om inköp av fisk, i synnerhet sill, som levererades av Hans Föglare. Man använde sig både av lokala gutniska fiskare och av import från Estland. Av notiserna framgår också att herr Ivar och hans folk åt ål, stör, säl och till och med tumlare. Köttkonsumtionen är betydligt mindre framträdande.

Särskilt frapperande är de stora kolinköpen från gotländska leverantörer. Det krävdes väldiga mängder kol för att värma upp Visborgs kalla salar och kammare under höst, vinter och vår. Omkring hundra gotländska bönder nämns i räkenskaperna, både med person- och gårdsnamn. Mellan den 9 maj 1485 och den 13 maj 1486 bokfördes betalningen av 1 663 tunnor kol.

Ivar Axelsson gjorde också utlägg för fromma ändamål. Visbys kyrkor och kloster fick gåvor på helgonens festdagar. Fattiga fick allmosor, franciskankonventet ett orgelverk. Dessutom skickades pilgrimer till heliga orter på kontinenten, försedda med rejäla reskassor, eftersom herr Ivar inte hade tid att genomföra pilgrimsfärderna själv.

I räkenskaperna framgår dessutom exakt hur många människor som vistades på slottet. Sammanlagt avlönade herr Ivar omkring 200 personer under sommarhalvåret och färre än hundra vintertid. I sommarlönelistan för år 1485 är 193 personer upptagna, i vinterlistan 78: knektar, hantverkare, skeppare och kökspersonal. Den lilla krigarskaran var en främlingslegion med stridsmän från halva Europa – jutar, skåningar, tyskar, holländare, schweizare, estländare, dalkarlar och finnar. Visborg utgjorde en liten värld, men den var i allra högsta grad internationell.

En annan intressant iakttagelse är att Ivar Axelsson sällan hade kontanter till hands – eller rättare sagt, han såg till att alltid sakna pengar när det fanns risk att han skulle behöva använda dem. När han gjorde utlägg var det i regel mot kredit. Den 16 september 1485 spelade han bräde med Arvid Trolle och tvingades låna en halv mark. Det var likadant när han gick ut i Visby för att dricka öl på krogen – någon i slottsherrens följe fick plocka fram pengar eftersom han själv inte brukade bära med sig sådant.

Exemplen kan mångfaldigas. De är inte svårfunna, tvärtom. Det svåra är att våga ställa de frågor som gör att den här typen av information lockas fram ur källorna. Hur mycket rikare, brokigare och mer levande blir inte Ivar Axelsson om man framför sig ser den öldrickande, fiskätande, salt- och textilimporterande slottsherren, som huttrar i sitt kalla gotländska slott och nogsamt undviker utgifter som andra kan betala i hans ställe, allt medan han månar som livet hinsides genom fromma donationer, än om vi nöjer oss med kalla fakta om hans politiska betydelse?

Sveriges historia låter vi personer som Ivar Axelsson träda fram på just detta vis, inte bara som politiska aktörer utan som människor av kött och blod. Ty vår historia är oändligt mycket mer än de plikttrogna redovisningar av kungar, krig och årtal som förr höll krönikorna och läroböckerna i ett järngrepp. Det är en historia om människor och deras erfarenheter, om ekonomi, kultur och vardagsliv – och historien kan bli hur fascinerande som helst om vi blott unnar oss att ta del av denna helhet.

DICK HARRISON
professor i historia samt huvudredaktör för åttabandsverket Sveriges historia

Kristina Ekero Eriksson har läst SVANKUNGEN – Ludvig II av Bayern

I ouvertyren till Wagners opera Lohengrin ljuder en ton, så ren och vacker. Det är en symbol för Graalen och riddaren Lohengrin, den ädla människa som får vakta ett sådant heligt föremål. I en båt dragen av svanar dyker hjälten upp i första akten.

Vid samma tid som operan uruppfördes i mitten av 1800-talet drömde sig en liten prins, vid namn Ludvig, bort till sagans värld. Det bayerska slott som var hans hem hette Hohenschwangau – ”Svanlandet på höjden” och dess väggar var prydda med bilder av Lohengrin och hans far, Graalkungen Parsifal.

Blommor som plockades ställdes i vaser utformade till svanar och i den närbelägna sjön Schwansee, guppade stora vita fåglar på vågorna. När Ludvig tänkte på svanriddaren fick hans själ vingar, Lohengrin blev hans andra jag.

Tolv år gammal, 1858, fick prinsen höra översvallande ord från sin guvernant, som varit och lyssnat på Richard Wagners opera Lohengrin. Från den dagen drömde han om att själv få ta del av dramat. Tre år skulle han få vänta och till dess slukade Ludvig allt som kom från den store kompositörens hand, både teoretiska skrifter och musik. Operornas libretton lärde han sig utantill.

När han så äntligen satt i publiken och fick möta sin svanriddare för första gången, rann tårarna nedför hans femtonåriga kinder.

Wagner hade förmåga att sätta toner till mytologin så att lyssnaren kunde ”känna berättelsen i djupet av sin själ”, som författaren Christopher McIntosh utrycker det i sin fängslande biografi Svankungen – Ludvig II av Bayern.

Så fort Ludvig blivit kung, 18 år gammal, tog han Wagner under sina vingars beskydd. Dagen efter deras första möte 1864 skrev han ett brev till sin idol där han erbjöd sig att ”för alltid befria dig från vardagens bekymmer så att du kan får den frid du sökt, så att ditt geni kan få fritt spelrum att praktisera din glädjefyllda konst”. Wagners skulder (och de var inte små) blev betalda och kompositören försågs med tjock plånbok.

Utan Ludvig II generositet hade Tristan och Isolde aldrig haft premiär, inga mästersångare hade hörts i Nürnberg och några horder med operaälskare hade inte vallfärdat till Bayreuth.

Men historien har en baksida.

Ludvig har gått till eftervärlden som ”den galne kung Ludvig” – och det är möjligt att det var psykisk ohälsa som låg bakom det närmast besatta intresset för Lohengrin och Wagner (som han betraktade som en gud). Men denna galenskap – om det nu var frågan om det – ledde ändå till något gott. Åtminstone i början.

McIntosh biografi Svankungen ger en nyanserad inblick i Ludvig II liv, både privat och i hans roll som Bayerns härskare, i en tid av tysk splittring – och enande. Vänskapen med Wagner ges stort utrymme, men inte på bekostnad av andra viktiga möten och händelser i kungens liv. Vi får följa ett sorgligt, märkligt och framför allt skrämmande öde – slutet av historien är så kuslig att nackhåren reser sig. För det visar sig att Ludvig II svanesång blir allt annat än vacker, inte alls som något taget ur Lohengrin …

Kristina Ekero Eriksson

författare till bl.a. Årstafruns dolda dagböcker samt, tillsammans med Dick Harrison, Vikingaliv (huvudbok i Clio år 2009)

PER WIRTÉN OM SIN BOK: HERBERT TINGSTENS SISTA DAGAR

Herbert Tingsten avled 1973 med trasig lever. Han hade helt enkelt njutit av alldeles för många dry martini. Efter sin död förvandlades minnet av honom till en förenklad kliché: en trind man med pipig röst som alltid var arg och ville att Sverige skulle ha egna atombomber. En man helst borde glömma.

Tingsten är mest känd som Dagens Nyheters chefredaktör från 1946 fram till sista december 1959. Han var samhällsdebattens liberala demonregissör. Ingen kunde förhålla sig neutral. Man var antingen för eller mot honom. Hans år på tidningen präglades av det kalla kriget och under den farliga våren 1948 — när Europa delades på allvar mellan öst och väst — argumenterade han envist för att Sverige borde gå med i den planerade Atlantpakten, senare Nato. Men han var också så enormt mycket mer än en envis antikommunist.

Jag har inga egna minnen av honom. Att jag de senaste tre åren rest genom Tingstens riken är från början en slump. För drygt tio år sedan köpte jag en av hans sena essäböcker i ett antikvariat mitt i norra Blekinges steniga skogar. Jag blev fascinerad. Först inte av hans politiska idéer och ståndpunkter, utan av människan. Jag började köpa fler och fler av hans böcker. Han blev som en magnet jag drogs till.

Det jag fann var en man som inte bara befann sig i ett slags krig med sin samtid, utan också med sig själv: dödsskräcken, äcklet inför den egna manliga kroppen, arrogansen, självupptagenheten. I dag hade han helt säkert fått en diagnos av någon bekymrad psykiatriker.

I hans böcker fann jag också en intellektuell som skrev med samma tilltal som deckarförfattaren Raymond Chandler förordat: ”med förfärande uppriktighet”.

Naturligtvis började jag också upptäcka Tingstens politiska hållning. Ofta motsägelsefull och med skarpa kast mellan socialism och liberalism. Men där fanns också en hållning som gjorde honom begriplig och sammanhängande. Det var kulturradikalismen. Den gör honom fortfarande aktuell.

Han levde genom det så kallade farliga 1900-talet. Han tvingades ta ställning till en rad hot mot demokratin: fascismen, ultranationalismen, kommunismen och rasismen. Hans genombrott som intellektuell var en bok om den italienska fascismen han skrev i Rom 1929. Den är fortfarande värd att läsa — ja, den kastar faktiskt ljus över 2010-talets nya högerextremister. Under 1930-talet var han uttalad antifascist och aktiv socialdemokrat som umgicks i Stockholms radikala borgerliga kretsar. Hans tal för Stockholms studenter hösten 1940 var elektrifierande i sitt polemiska ställningstagande mot nazismen, i en tid när många börjat ställa in sig på en tysk framtid. Jag ryser när jag läser det.

Det finns klara samband mellan hur han argumenterade mot fascismen och sedan mot kommunismen. Det var den politiska demokratin och människors frihet som skulle försvaras.

Efter kriget blev han liberal och chefredaktör för Dagens nyheter. Under några år en skarp antisocialist som öste bitande sarkasmer över olika socialdemokrater. Men han blev aldrig konservativ. Kulturradikalismen var kvar, orubbad. Han skrev lika genomtänkta angrepp mot rasism och apartheid som mot röd terror i Sovjet och Östeuropa. Han förutsatte välfärdspolitik och ökad jämlikhet. Idén om fria marknader betraktade han som ”det kaos [ … ] vi inte kan tåla”. Hans liberalism var av ett slag som inte längre verkar finnas.

Många av hans ledare sprakar fortfarande av energi. Hans motto blev legendariskt: när jag är övertygad till 51 procent, skriver jag för hundra procent.

1958 hamnade han i en uppslitande konflikt med Dagens nyheters ägare, familjen Bonnier, efter att han valt socialdemokratins sida i den stora ATP-striden om framtidens pensionssystem. Han blev i praktiken uppsagd, för illojalitet mot folkpartiet, och gick i ett slags självvald exil i Sydfrankrike. Han rörde sig återigen, i vissa avseenden, vänsterut i politiken; fortfarande kulturradikal.

Det som förvånade mig mest var hur aktuell hans röst kändes. Den bröt fram genom decennierna och landade i Europa 2013 med med märklig kraft. Han har oväntat hjälpt mig att bättre förstå vår samtid. Hans fientlighet mot konservatismen, och hans blick för hur den hänger samman med rasism och nationalistisk mytbildning har akut betydelse för dagens politiska läge. Han påminner också om ett liberalt försvar för ”blandekonomi” (ett nästan glömt begrepp), jämlikhet och nolltolerans mot arbetslöshet. Välfärdspolitik och social utjämning var en försvarsvall mot den antidemokratiska högern

I ett tal den dramatiska våren 1948, några månader efter Pragkuppen, formulerade han en utmaning som fortfarande gäller: ”Vi är ensamma och ansvaret är vårt”. Det är genom att ta ställning vi förvandlar oss från att vara människa till att bli mänsklig.

Per Wirtén

Fyll i din emailadress och klicka på »Följ Cliobloggen«, så får du uppdateringar

Twitter-uppdateringar

Clio – historiska nyheter

Cliotidningen